Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Oskar Kroon: Fredagsmys och Instagram istället för läsning

Vad händer när människan slutar läsa berättelser? frågar sig Oskar Kroon.

Bild: Christina Kjellstrand
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Först fanns ingenting. Sen blev det intelligent liv. Slemsvampar, ormbunkar, myror. Och till sist: människor!
De första människorna bara gick där i gräset och levde. Träden var deras vänner och krypen på marken, molnen på himlen. Maten växte bland buskar och ris. Alla satt ner och väntade tills de andra hade ätit klart. Ibland bråkade de, men mest om småsaker och det som gjorde ont gick över sen.
Men de blev flera: tusen, miljoner, miljarder. De började sprida sig över planeten och hitta på egna språk och sporter och jobb. De hittade på måndagar, livspussel, fruktstunder. De byggde städer och stora arenor.
Ja, det var något särskilt med människorna, tyckte de. Jämfört med noshörningar och aspar och ugglor och sånt. De ville hela tiden vidare nämligen, det var som en längtan i dem. Hela tiden fanns nya frågor att besvara och så kom det sig att de började berätta. Om skapelsen, om väderfenomen, spöken och matspjälkningsapparaten. De skapade religioner, musik och katedraler.
Men framför allt hittade människorna på. I myterna, sagorna, dikterna, romanerna kunde de ana svaren. Där någonstans fanns meningen, det var ju den de sökte.
Nu bor människorna i höga hus och köper maten på Ica vid torget. Nu ställer de klockor och oroar sig för hur det ska gå för den här planeten. Skogsbränder, viruspandemier och arter som dör ut. Ibland känner de att de bara förstör. Men oftast oroar de sig ändå för småsaker. Sportresultat och läxor och vädret på semestern. Samtidigt känner de hela tiden det där särskilda. Att de är de enda som söker svaren på de riktigt stora frågorna. Dyngbaggarna, till exempel, bara fortsätter sitt eviga rullande av bajs, men struntar helt i att analysera, skiter i meningen. Men människorna står där i kön till vårdcentralen, med halsfluss, eksem och panikångest och söker efter svar. Då tittar de ner i marken och får lite svårt att sova sen.
För det är något som saknas nu. Sedan de slutat att läsa berättelser är det som en tomhet som sprider sig. Fredagsmys, Instagram, ”Vinterstudion” med André Pops, inget hjälper. Inte ens tv-serierna. Det som kallades ”den nya romanen” var visst mest tidsfördriv.
Nu måste de göra något. Några skickas ut på expedition. Andra går på kurser och bjuder in till konferenser, men de är aldrig obligatoriska och inte särskilt populära. En rörelse som kallar sig läsfrämjande startas, de måste ju få barnen att läsa, barnen är ju framtiden, säger de. Men de läsfjärmande verksamheterna är alldeles för starka. Fredagsmyset sprider sig som en skogsbrand. Och människorna är vanedjur.
Men så en dag kommer den där expeditionen tillbaka. Deltagarna är uppfyllda av något, och otåliga. Det finns så mycket, säger de. Mörker finns och ljus. Stort och smått. Allt finns, och till och med inget. De tror kanske att det kan vara oändligt. Det är fiktionen de pratar om.
De sätter sig ner och börjar skriva, det ska bli en berättelse. En bestseller tänker de. En helt ny värld ska människorna skapa tillsammans, oändlig ska den vara. Instängd mellan två pärmar.
Gå till toppen