Palestinakonflikten står inför ett nytt, avgörande datum – den 1 juli 2020. Just detta datum har Israels premiärminister Benjamin Netanyahu förklarat att en annektering av upp till 30 procent av Västbanken kommer att ske. På ett juridiskt plan betyder det att Israel tillförs nya landområden vars bosättare därmed omvandlas från illegala ockupanter till medborgare i staten Israel.

Vilken status de palestinier som bor i de annekterade områdena får är en intressant fråga. Jag tvivlar på att de tillåts bli medborgare i Israel. En gissning är att de fördrivs och att deras mark beslagtas på känt manér.

Israel har i femtio år ockuperat Palestina och under dessa år har bosättningarna oavbrutet byggts ut. Kanske undrar någon varför den informella annekteringen blir formell och juridiskt bindande först nu och varför Israels regering ”bara” tar en bit och inte hela kakan, Västbanken. Orsakerna är flera.

De politiker som styr Israel är ingalunda immuna mot världsopinionen och åsikterna om vad Israel är och bör vara skiftar bland landets medborgare.

Den israeliska vänstern och de partier som de arabiska medborgarna i Israel bildat har alltid försökt verka för fred och försoning.

Både Sverige och Norge har i perioder intensivt verkat för en politisk kompromiss i form av en tvåstatslösning. Israel skulle bestå inom de gränser landet hade före sexdagarskriget 1967 och de idag ockuperade territorierna skulle bilda en palestinsk stat som Israels försvarsmakt skulle lämna. Ett samarbete mellan de två staterna skulle leda till en ekonomisk och social utveckling där de gränser etnicitet och religion framkallat skulle övervinnas.

Fredsprocessen har byggt på två saker, dels på att majoriteten i Israels parlament, knesset, och landets regering vill ha fred och försoning, dels på USA:s stöd till en tvåstatslösning. Men möjligheten till försoning har gång på gång radikalt minskat genom olika israeliska högerpartiers och högerpremiärministrars ageranden. Den instabila parlamentariska situation som råder i Israel sedan lång tid har dessutom främjat extremism.

Israel har slagit in på en väg som på många sätt begränsat och hotar den demokrati som ändå rått i landet för dess medborgare. När så USA:s president Donald Trump presenterade sin så kallade fredsplan, som inbegriper ytterligare israelisk landgrabbing, beslagtagning av mark, från palestinierna gick allt på tok. Netanyahu såg sin chans och eftersom inget valresultat förmått avsätta honom avser han att den 1 juli göra det som alla judiska bosättare och andra extremister drömt om.

Annektering av ockuperat område utgör ett brott mot folkrätten och underminerar en regelbaserad världsordning. Annektering av ett ockuperat område är ett brott mot folkrätten – oavsett omfattning eller om det skulle beskrivas som ”utsträckt suveränitet”. En annektering av ockuperat område är olaglig per definition.

Alla åtgärder som bidrar till att permanent ändra suveränitet över ett ockuperat område utgör en annektering. Alla som står upp för folkrätten och en regelbaserad världsordning måste reagera mot eventuell annektering av Västbanken.

Stora delar av världssamfundet har engagerat sig i att försöka bidra till lösningar av Israel-Palestina-konflikten i över 50 år. FN och EU har tydligt markerat att tvåstatslösningen är den enda hållbara och rättvisa lösningen.

De senaste åren har läget blivit allt svårare. Ändå har försök att återuppta förhandlingarna gjorts. Utmaningarna är tveklöst många och utsikterna att få till en framförhandlad tvåstatslösning är för närvarande mycket begränsade. Men en sak är säker: en israelisk annektering av Västbanken är definitivt inte lösningen.

Netanyahus tilltänkta annektering den 1 juli kommer också att leda till vad som diplomatiskt kallas ”ett försämrat säkerhetsläge” för Israel samt skaka om stabiliteten i hela regionen. Det är så hotfullt att 220 israeliska försvarsexperter och före detta generaler skrivit under ett upprop för att stoppa den planerade annekteringen av Västbanken riktat främst till den israeliska blå-vita centeralliansens ledare Benny Gantz och utrikesministern Gabi Ashkenazi. Båda har en gedigen militär bakgrund.

Det långa dödläge som tidigare rådde i israelisk politik ”löstes” genom att Netanyahus högerallians och centeralliansen bildade regering. Försvarsmakten i Israel förstår att det är den som tvingas hantera konsekvenserna av den annektering som sker och är djupt oroad över det.

Sverige har erkänt staten Palestina, rimligen bör regeringen därför stå upp för att skydda det palestinska folkets territorium och genom EU verka för att den planerade katastrofen den 1 juli avvärjs.

Jamal El-Haj (S), riksdagsledamot och ersättare i utrikesutskottet.