Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Skäms inte för din skångelska!

Utrikesminister Ann Linde (S).Bild: Anders Wiklund/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Voj, voj, vad pannorna veckats över Ann Lindes framträdande i tysk tv i veckan. Utrikesministern var raljant, tyckte inte att hon behövde hålla koll på Folkhälsomyndighetens ”sajens” eller ”wåddever” och verkade mindre intresserad av fakta än av att försvara Sverigebilden.
Själv bekymrar jag mig över Skånebilden. Närmare bestämt ger den omtalade intervjun dåligt rykte åt något jag gillar: skångelskan.
Kritiken mot utrikesministern kom nämligen också att handla om den ”knaggliga engelskan”, vilket förstås delvis avser Ann Lindes ljuvt helsingborgska intonation och hur hon generöst och ”respåunsibly” förser språket med extra diftonger.
Ska nu denna rika accent bli symbol för tondövhet?
Nu vädrar de blod, svenskarna som älskar att störa sig på andra svenskars engelska. Det är så oemotståndligt lillebrors-triumfatoriskt: ”Mamma, så säger man faktiskt inte!” skriker de. De ser språket som ett strikt reglerat system, inbommat i hakparenteser.
Att överskatta sitt eget uttal är förvisso ett internationellt fenomen. I en studie vid Münchens Ludwig-Maximilians-Universität och University of Malta lät språkforskare tyska kvinnor tala in engelska meningar på band. Därefter manipulerades deras röster så att de inte skulle känna igen sig själva, och sedan fick de betygsätta inspelningarna. Och jadå – deltagarna tyckte att deras egna uttal var i särklass bäst.
Det är alltså bara att svälja: du låter nog mer som en utrikesminister än du vill tro.
Men svenskar tycks vara extra besatta av hur vi låter. DN:s London-korrespondent Katrine Marçal påpekar i en underhållande krönika att vi förväxlar språkförmåga med korrekt uttal: ”För oss spelar det ingen roll om en invandrare från Bosnien har ett tio gånger större svenskt ordförråd och mycket bättre språkkänsla än en infödd svensk. Så länge denna bosnier inte uttalar det jäkla sje-ljudet på ett specifikt sätt kommer vi för alltid att säga att ‘han bryter’”, skriver hon. Så är det inte i Storbritannien. Där kan det rentav kan vara en fördel att låta utländsk. Då slipper man att identifieras utifrån klassbakgrund, som britter å sin sida är besatta av.
Hånandet av svensk brytning har en spegelbild i ilskan mot engelska lånord. De känns brackiga och fåniga, tycker vi. Det är precis samma självmedvetna fastklamrande vid regelboken, samma nervositet för att göra sig till något man inte är. I själva verket tillför svengelskan ofta språket fler nyanser. Ta exempelvis det semesterdoftande ordet snooza, som på engelska betyder ungefär att slumra eller ta en tupplur. På svenska har det snävats in till att tillåta sig en kort stunds extra sömn med hjälp av en knapp på väckarklockan. Begreppet är så kulturellt inarbetat att det fått en egen låt av Annika Norlin.
Svengelskan svänger! Tänk om vi kunde omfamna språket som det sociala fenomen det är, där vi färgas både av de sammanhang vi kommer ifrån och de vi rör oss i.
Förutom Helsingborgsengelskan är nog min skånska favorit den bespottade Erasmuskan med starkt fäste bland Lunds utbytesstudenter. En sociolekt kryddad med lånord från en mängd länder, med smak av korridorsfester, tågluffar, stora drömmar och halsbrytande kärlekar. Och japp, att jag uppskattar den beror säkert på att den också är min. När jag ska formulera en fråga på engelska halkar den plötsligt ut som hos mina franska vänner: som ett påstående, med ett påhängt “no?”.
Det finns något romantiskt i det där slappa, det accepterat ofärdiga, man vet att man bara kan möta varandra halvvägs. Det viktiga är inte att finna en fullständig mening, det är att bli förstådd. Man bygger ett språk och en gemensam värld, det är taffligt och fullt av tillkortakommanden men det är också ett äventyr, för att det är eget och nytt.
Perfektion kanske är ett rimligt ideal för en utrikesminister i tysk tv. Men för oss andra? Wåddever.
Gå till toppen