Elisabet Haglund börjar sin bok i Gamla testamentet och slutar med Yoko Onos himlastegar. Gud själv är ur-molnet som sänker sig till Moses för att överlämna stentavlorna med de tio budorden. Konsthistorisk bildning och ett livs existentiella tankar smälter samman i Haglunds essäer. Och hon avlyssnar utan besvär den äldre konstens religiösa övertoner efter många år i det katolska Spanien där helgon och religion varit självklara i vardagen. Men i fortsättningen väger den egna kunskapen tyngst. Författarens närvaro känns intensivt i både bildval och text. Ständigt anas konturer av något viktigare än det omedelbart synliga. Former övergår i varandra, nya föds.