Det var hisnande att stå där på högbron, mellan pylonerna och se ut över Öresund. Och tänka på trafiken som skulle släppas på om bara några dagar. Hur stora visionerna än var så gick det ändå inte att greppa riktigt hur mycket Öresundsbron skulle påverka Skåne, Öresundsregionen – och Sverige.

Men en fast förbindelse över Öresund är på tok för lite. Det visar sig varje gång vinden tar i och Bron får stängas. Det visar, mindre dramatiskt, varje morgon och rusningseftermiddag där tågen är så fulla att det knappt finns ståplats för alla som ska åka.

Ska Öresundsregionen fortsätta att utvecklas – och det ska den förstås, till gagn för jobben, för välfärden, för Sverige och hela EU – så behövs mer infrastruktur. Då behövs snabba tåg. Då behövs Kastrup som flygnav. Då måste det finnas fler sätt att snabbt ta sig över Sundet.

Det ska inte antingen vara en HH-tunnel eller en metro mellan Malmö och Köpenhamn, som på allvar servar en stark arbetsmarknad. Det ska vara både och. Skåne ska inte lockas in i internt käbbel om vilket alternativ som är bäst. Det får alltihop att gå i baklås. Då kan de nationella beslutsfattarna låta skåningarna kivas – och ta det som svepskäl för att inget händer.

Båda projekten måste baxas vidare. Argumenten ska handla om varför det ena och det andra behövs. Inte om varför det ena behövs mer än det andra.

När Bron nu firas finns det skäl att vara stolt och nöjd. Trots att gränsen åter en gång är stängd för de flesta, mitt i den där Öresundsregionen som för tjugo år sedan var framtiden.

Det finns inga skäl att köpa verklighetsbeskrivningen att Skåne fått sitt, nu är det andras tur. Det här är Skånes bro, men framför allt hela Sveriges bro. Vägen till kontinenten. Så där som Ingvar Carlsson sade i en intervju häromdagen: "Bron var bekräftelsen på att vi tillhör Europa."