Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ola Tedin: Srebrenica än idag plågsamt aktuellt.

Minnesmonumentet över Srebrenicas offer i Potocari.Bild: Marko Drobnjakovic
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Min kollega när jag arbetade i Europaparlamentet, svenskbosniska Teufika Sabanovic, har begravt en dryg tredjedel av sin far. De största lämningarna av kroppen var huvudet och en arm. Resten var mest småbitar. Kvarlevorna hittades under en lång följd av år i åtta massgravar på tre olika platser i nordöstra Bosnien. De hittades bland lämningar från tusentals andra människor. Efter åren i jorden kunde delarna bara identifieras med hjälp av dna.
Året Teufikas pappa mördades var 1995. Landet var Bosnien. Platsen var Srebrenica.
Folkmordet i Srebrenica inträffade mellan den 11 och den 22 juli 1995. Omkring 8 000 bosniska muslimer, män och pojkar i åldrarna 13 - 78 år, mördades när bosnienserbiska styrkor under ledning av general Ratko Mladić gick in i staden och förde bort dem inför handfallna FN-trupper. Händelsen anses vara den grövsta krigsförbrytelse som ägt rum i Europa sedan andra världskriget.
Jugoslaviens sammanbrott i början av 1990-talet splittrade landet och kastade in det i en våldsspiral där grymheter rev upp sår som fortfarande efter 25 år inte riktigt läkts. Många av förövarna har efter hand fångats in, prövats och dömts av ICTY, den särskilda krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien i Haag. Så sent som i november 2017 dömdes Ratko Mladić för krigsförbrytelser i tio fall, bland annat för sin roll i Srebrenica, till livstids fängelse.
Ett kvartssekel har förflutit och fortfarande begravs då och då lämningar efter upphittade offer. Rättsläkare, arkeologer och dna-experter pusslar samman och identifierar mänskliga kvarlevor som fortfarande återfinns i nyupptäckta massgravar. I takt med att fronterna böljade fram och åter under konflikten i Bosnien grävdes de mördade upp och flyttades till nya platser. Utåt må förövarna envist ha förnekat att övergreppen skett – men det ständiga grävandet och flyttandet talar sitt tydliga språk:
Det gällde att så långt som möjligt dölja de skamliga handlingarna och röja undan bevisen.
Srebrenica chockade omvärlden. Folkmord och krigsförbrytelser hörde ju till det förflutna – inte till vår samtid. Dessvärre pågår än idag, 25 år senare, liknande övergrepp i Europas närhet. Samma mekanismer är idag i spel i Irak och Syrien. Maktkamp, nationalism och religiös fanatism driver kvinnor och barn på flykt och män och pojkar i döden.
Teufika Sabanovic fick tillsammans med sin mor och syster plats i en konvoj ut från det belägrade Srebrenica innan de bosnienserbiska styrkorna intog staden och förde bort alla män. Så småningom hamnade de i Sverige och kunde bygga upp ett nytt liv i ett nytt hemland.
Dessvärre är hennes historia varken unik eller någonting som förpassats till vårt mörka förflutna. Idag råder fred i Bosnien och de övriga länderna i forna Jugoslavien. Några har blivit medlemmar i EU och andra står på kö.
Samtidigt pågår i vårt grannskap fortfarande massmord, inbördeskrig och övergrepp. Än idag inträffar krigsförbrytelser som driver människor på flykt. Än idag tvingas människor från sina hem och fortfarande söker sig en del av dem till Sverige för att få en fristad och för att börja ett nytt liv.
Minnet av Srebrenica visar på vikten av att människor på flykt kan få skydd undan död och förföljelse. Och med folkmord i ena vågskålen väger talet om "nivåer" och "kostnader" för flyktingar fjäderlätt.
Gå till toppen