Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Varning! Kan innehålla spår av egna perspektiv!

Kulturjournalistiken firar triumfer – men behandlas som ett hot.

Sverker Sörlin, idéhistoriker och författare.Bild: Stig-Åke Jönsson / TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Har medierna tappat självförtroendet? Det tycker idéhistorikern Sverker Sörlin i sin bok ”Till bildningens försvar”. Han stör sig på de där små informationsrutorna som man ser på nyhetssajter, de som slår fast att analysen och värderingarna är skribentens egna. Eller, som det heter på vissa håll, åsikterna.
Tidningsläsare är inte dumma, menar Sverker Sörlin. De vet att ”även i nyhetstexter måste det finnas sammanhang, riktning, mening och urval för att de inte ska vara triviala”.
Jag förstår hans irritation. Trots att jag själv formulerat den där infotexten som dyker upp intill exempelvis den här krönikan kan den göra mig olustig till mods. Det är som att den varnar för något allergiframkallande: ”Kan innehålla spår av egna perspektiv!”
Kulturjournalistiken kommer lätt på skam när Journalistiken med stort J ska försvaras. Populisternas medieattacker får publicister att vilja framstå som fläckfria, torra faktacheckare. Kulturjournalistikens metoder – den subjektiva tolkningen, de personliga eller litterära greppen – blir då till en black om foten.
Men när man klamrar sig fast vid klassisk nyhetsjournalistik som det enda riktiga sättet att söka kunskap riskerar man istället att göda ett bildningsförakt. Under beteckningen ”åsikter” klumpar man ihop erfarna kulturkritiker, meriterade akademiker och intellektuella med kampanjande politiker och insändarskribenter.
Matilda Gustavsson, kulturreporter på Dagens Nyheter, avslöjade sexualförbrytaren Jean-Claude Arnault och hans kopplingar till Svenska Akademien. Hon följde upp med boken ”Klubben”.Bild: Anders Wiklund/TT
Nog kan kulturjournalistikens subjektiva anslag ibland bli en ursäkt för slarv eller hårdragningar. Men rätt använt kan det ge särskilda insikter. Till genren hör faktiskt några av de just nu mest uppmärksammade journalistiska prestationerna. Titta på HD- och Sydsvenskan-medarbetaren Patrik Svenssons internationellt omsusade bok “Ålevangeliet” – där gifter sig naturvetenskapliga fakta med ett personligt, nästan mystikt perspektiv. Eller ta Matilda Gustavssons omvälvande avslöjande om kulturprofilen i DN och boken ”Klubben”. Det var många som kände till kopplingarna mellan sexualförbrytaren och Svenska Akademien. Men kulturreporterns blick rev ner de föreställningar om ansvar och privatliv som dittills hade skyddat honom.
Båda är noggrant researchade berättelser med ett essäistiskt anslag. Däri ligger sprängkraften.
Men se upp! De kan innehålla spår av analys och värderingar!
Patrik Svensson med sin Augustprisbelönta bok ”Ålevangeliet”.Bild: Pontus Lundahl/TT
Låt mig nu ändå försvara den där lilla rutan. Vad får en egentligen att lita på en tidningstext? Knappast en varudeklaration i sig. En sunt kritisk läsare frågar sig istället hur processen bakom artikeln ser ut. Infotexten försöker, i all sin bristfällighet, signalera något om det.
I nyhetsartiklar och reportage ställer sig redaktionen som institution som avsändare. Metoden följer ett striktare regelsystem. Anspråket är ofta att belägga vad som har hänt.
Subjektiva kulturtexter, från recensioner till debatterande texter, har ett annat anspråk – att presentera ett relevant perspektiv. Den enskilda skribenten är avsändare och trovärdigheten kan delvis baseras på att man är erfaren kännare av konstarten, debattör med insikt i ämnet eller akademiker knuten till universitetets former för kunskapsgranskning.
Men bara delvis. Kulturredaktionens redaktörskap följer också en journalistisk etik. Vi kollar fakta och synar argument. Det finns en princip om konsekvensneutralitet – vi väljer inte texter utifrån vilka följder de kan få utan utifrån om de är relevanta och intressanta för läsarna. Vi eftersträvar att låta båda sidor komma till tals i debatter och att ha en politisk och estetisk bredd. Kritiker knutna till kultursidan följer en yrkeskodex om att inte recensera verk av någon man känner eller står i beroendeställning till.
Att sedan den brokiga skara röster som kommer till tals har olika ideal, drivkrafter och arbetssätt – det hör till genren.
Åsa Linderborg, journalist (tidigare kulturchef) på Aftonbladet.Bild: Pontus Lundahl/TT
Nyligen drog kulturredaktionens skribent Elina Pahnke igång en intressant debatt om samtalsjournalistik, där hon ifrågasatte två okritiska porträtt i Aftonbladet och Svenska Dagbladet.
I replikskiftet utkristalliserades tre kulturjournalistiska ideal. Elina Pahnkes kulturradikala: peka ut konfliktlinjer, ställ makten i kritiskt ljus. Åsa Linderborgs psykologiskt analyserande. Linda Skugges litterära: jag är inte journalist, jag är konstnär!
Linda Skugge, författare och frilansskribent.Bild: Rebecka Uhlin
Oavsett vilken typ man föredrar kan man glädjas åt mångfalden: Kulturjournalistiken är ett vildvuxet träd, som tillåter språng mellan grenar som humaniora, litteratur och klassisk nyhetsjournalistik. Olika skribenter väljer sina egna klättervägar. Och om det fallerar rannsakar man öppet sina metoder och avväganden. Debatten är en del av renhållningen.
Resultatet blir förhoppningsvis en variation som gör att läsarna ser fler nyanser av verkligheten.
Men lätt att ruta in, det är den inte.
Gå till toppen