Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Caroline Wickmark: Rapport från paradiset – den nordvästskånska treenigheten

För en gångs skull bölar jag inte, utan är den som antar en buddhistisk approach. Det är semester, man får inte resa, och lika glad för det är jag (men gladast är nog börsen).

Detta är en text av en fristående krönikör. Åsikterna är skribentens egna.
Jag har det bra, riktigt finemang, här i den heliga nordvästskånska treenigheten – det vill säga mitt i gränslandet mellan de tre excellenta kommunerna Helsingborg, Höganäs och Ängelholm. Det är lite som att ha tre kompletterande särbos. Med avståndet växer kärleken och de kvalitéer den ene inte bjussar på, det har av den andre.
I Höganäs blir jag alldeles mysbubblig. Här är varken snobbigt eller dassigt, nästipparna håller alldeles lagom höjd trots att nästan alla har promenadavstånd till en både vacker och rolig strand. Och så vill jag äta här. Kanske glass, kanske en fika medan jag ser havet slå mot klipporna på Kullaberg eller varför inte dinera hos fransmannen på landet.
Andra dagar kör jag tjugo minuter norrut för få höra en uttråkad unge skratta sönder sig i “äventyrs”-badet, eller skrika “Hej då grisen!” i Hembygdsparken. Den vackra ån som ringlar sig fram och stränderna! Vem behöver charter när man kan ta tåget till Ängelholm? Jovars, på vintern är där kallt men då kan man se på hockey – eller så kan man gå på hockey för att se på hockeypubliken, båda delar är en upplevelse.
Helsingborg är sundets pärla. Det sa jag i alla fall i vår lågstadiepjäs där jag själv fick äran att avsluta spektaklet genom att framställa min hemstad som guds gåva till mänskligheten. Nåja. I dag är jag lite mer balanserad men trots att hjärtat numera är splittrat i tre delar är Håbege fortfarande hemma och storstaden. Här (i vanliga fall) shoppar man på riktigt, ser teater och bio, går på aw och kör promenadracet mellan Norra Hamnen och Fria bad. Kallbaden – välj själv vilket, är lisor för själen. Andra dagar tar vi oss ända till Råå. Där kan vi klappra fram på kullerstenar och glana på rosbeklädda pittoreska gatuhus - släng dig i väggen Grekland om ni nu inte vill ha oss. (Men skicka gärna några friterade bläckfiskringar.)
Jag börjar nog bli vis på äldre dar. Varför gå över ån för att hämta vatten? God mat, vackra vyer, hyfsade priser och trevligt folk – jag är fullt nöjd med en hemmasommar.
Och när jag tröttnar på mina särbos kan jag åka hem till lugnet i gränstrakten, även om vi faktiskt har lyft frågan om en eventuell flytt i framtid. Frågan är bara vilken av kommunerna man då skulle välja? Det hela komplicerades när sambon, som är en sån där icke-skåning, kastade in en granat i diskussionen. “Vi kanske ska flytta till Burlöv?”.
Burlöv!!! Min mindfulness-bubbla sprack som en övermogen tomat i solskenet och kanske svarade jag något riktigt obuddhistiskt som: “Över min döda kropp”.
Stackaren. Han måtte tro att hela Skåne är lika fenomenalt.
Gå till toppen