Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Det är ju ändå inte bara klänningar.

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Sara Danius var magnifik. De klänningar Per Engsheden skapade för att Svenska Akademiens ständiga sekreterare skulle blända på Nobelbanketterna likaså.
Haute couture. Svensk. Rar vara.
Fyra galastasser blev det – och det kunde vara stoff nog för en meningsfull utställning på Nationalmuseum. En som berättar något om klänningarnas skapare och bärare och sin tid. Hur elegansen kom till, hur det var tänkt, vad som skulle kommuniceras.
För det här är inte bara kläder. Den chockrosa cape som Sara Danius bar på sin sista bankett blev en ikon.
När Christian Diors verk visades upp på Victoria & Albert i London 2019 ringlade köerna långa. I Paris har Yves Saint Laurent eget museum. När modeillustratören Mats Gustafsons akvareller visades ifjol var det trångt på akvarellmuseet i Skärhamn.
Haute couture är kultur. Det var alltså med viss förväntan jag bokade biljett – och viss bävan inför trängseln. Men det var folktomt och tomt. Fyra klänningar snyggt ställda mot vinklade speglar, men utöver detta bara en kort presentation, fyra ateljéfoton och en monter med accessoarer. Trots prestigefylld presentation om att Engsheden med Danius som musa skapade "klänningar som alla bär på en individuell berättelse".
De är makalösa, men utställningen torftig: så lite sammanhang, så lite narrativ. Så svårt att bli kvitt känslan av att klädekonst inte riktigt räknas i vårt ingenjörsland.
Gå till toppen