Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ola Tedin: Frihetsprojektet är en epatraktor på landet.

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Tänk dig en film utan alla klichéer om hur det är att vara tonåring på landsbygden. Som vägrar att älta tristess. Som struntar blankt i tema 1A från filmskolan om hur de ständigt längtar "till stan”. Utan monologer framför kameran om att ta sig bort vart som helst, bara inte bli kvar. Ingen projicerad självklarhet om behovet att kämpa sig ur ett lantligt loserliv regissören nådigt gjort ett kort nedslag i med sin kamera.
SVT-dokumentären Epa, i regi av Fredrik Oscarsson och Jakob Arevärn, som sändes i onsdags och finns tillgänglig på svtplay.se, lyckas med just detta.
På ytan är den som så många liknande alster i genren. I en svensk dokumentärfilm om ungdomar i glesbygden blir det en hel del bilar och cigg. Det dricks en och annan starköl. Så även här.
Under ett par sommardygn får vi följa sju tonåringar i Norrlands inland. De har fått i uppdrag att med sina epatraktorer skjutsa de gästande artisterna mellan olika scener och boenden på musikfestivalen Midnight light festivali Vilhelmina sommaren 2018.
Skylten "Vilhelmina kommun: 8 740 kvadratkilometer – Befolkning: 6 752" inleder. Efter några sekunder rullar befolkningstalet, liksom på trippmätaren i en bil, ner till 6 751. Samtidigt som anslaget därmed gör en klurig koppling till bilkulturen är det faktiskt det enda negativa filmen har att säga om den av avfolkning svårt drabbade svenska glesbygden.
Resten är ren och skär livsglädje.
"Kan den bara gå i 30!?" frågar en av de skjutsade artisterna förvånat när hon tar plats i passagerarsätet. "Den får bara gå i 30", upplyser Elsa sin passagerare och gasar i väg.
När artisten från Stockholm i tajta röda läderbrallor och solglasögon inser att tjejen bakom ratten byggt bilen själv utbrister hon "Asså, va fan har jag gjort med mitt liv."
För Elsa, snart 16, är den frågan redan tydligt besvarad. Hon har själv byggt om sin japanska pick up till epatraktor och det råder inget som helst tvivel att hon har full koll på vem hon är och vad hon ska göra. Framtiden finns i Vilhelmina. Den heter köra lastbil eller dumper i gruvan. Och att köpa en riktigt fin Merca när den tiden kommer.
Hennes sex tjejkompisar i filmen tänker ungefär likadant när de filosoferar framför kameran. De mekar epatraktor. De lever epatraktor. Den ger dem en frihet som de tänker utveckla och forma efter eget huvud.
Alla utstrålar en lika stark som självklar tro på sig själv och sin framtid, den skär rakt in genom kameran.
Här berättas någonting som sällan sägs så tydligt när ungdom i glesbygd ska skildras: utan individen står sig ett samhälle som vill utvecklas och frodas slätt. Bara enskilda människor med drömmar, planer och förhoppningar kan forma ett livskraftigt samhälle. Och inte minst: detta blir så mycket lättare att genomföra med hjälp av den frihet ett motorfordon skänker.
Fråga Elsa, Josefine, Johanna, Julia, Hilda, Amanda eller Linnea i Vilhelmina. De vet.
Gå till toppen