Som en välkommen påminnelse i dessa de stängda gränsernas och den nynationalistiska misstänksamhetens tid kommer försvarsminister Peter Hultqvist (S) med en påminnelse om att somliga samarbeten faktiskt fungerar och fördjupas (DN Debatt 29/7).

Finland må betrakta svenska gränsgångare med skepsis på grund av vårt val av coronastrategi, men skulle det säkerhetspolitiska läget hetta till kommer svensk och finsk trupp att kunna strida sida vid sida i varandras länder. Nu ska nämligen lagstiftningen inför det gemensamma värdlandsavtalet komma på plats.

USA må ha en dysfunktionell president, som svävar på målet om huruvida Natos kärnparagraf – artikel 5, om att angrepp på ett Natoland ska ses som angrepp på hela Nato – är giltig eller ej. Försvarssamarbetet mellan Sverige och USA fungerar däremot utmärkt.

Sverige har under senare år också upprättat en rad bilaterala samarbetsavtal liksom ett partnerskap med Nato. Det kan förvisso tyckas vara ett blekt substitut för ett Natomedlemskap. Men de fyller likväl en viktig funktion. De höjer trösklarna för en potentiell angripare och bidrar till säkerheten inte bara i Sverige utan hela Östersjöregionen - och då inte minst i de baltiska staterna.

Rysslands krig mot Georgien 2008 blev en tankeställare för en nation som så resolut avrustat sin försvarsmakt. Rysslands illegala annektering av Krim 2014 och krig i Ukraina fick sent omsider fart på politikerna.

Det tidigare så ängsligt ”alliansfria” Sverige har på olika sätt försökt knyta upp andra parter. 2009 kom den ensidiga solidaritetsförklaringen där Sverige förbinder sig att ”inte förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land”, liksom att ”vi förväntar oss att dessa andra länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas". 2014 kom samarbetsavtalet med Finland. 2016 slöts – inte utan inhemska protester och internationellt orkestrerade (läs: ryska) desinformationskampanjer – värdlandsavtal med Nato. Och 2018 träffades det i modern tid hittills mest långtgående svenska avtalet om militärt samarbete mellan Finland och Sverige. Det är detta avtal som nu ska regleras.

Det är gott så. Men kraften i avtalen, attraktiviteten som partner, bestäms inte av orden som formuleras utan av förmågorna som kan levereras. Sverige har här gjort sig skyldig till grova underlåtelsesynder.

Vid årsskiftet 2012-2013 sände dåvarande ÖB Sverker Göransson chockvågor över landet när han hävdade att Sverige vid ett militärt angrepp i bästa fall skulle kunna försvara sig i en vecka. Sedan behövdes stöd utifrån.

1997 gick 2 procent av BNP till försvaret. 20 år senare var den andelen halverad. Försvarsmakten får nu förvisso höjda anslag, fem miljarder extra per år mellan 2021 och 2025 upp till totalt 84 miljarder kronor eller motsvarande 1,5 procent av BNP. Men försvarsmakten har i sina inlagor påpekat att medlen – som delvis varit dubbelräknade – inte kommer att räcka för att uppfylla de mål som Försvarsberedningen har formulerat.

Försvarsminister Peter Hultqvist åtnjuter stor respekt även bland oppositionspolitiker. Men när finansdepartementet sätter koppel på försvaret kan inte ens en driven försvarsminister trolla med anslag och göra utfästelser för finansieringen fram till 2030. Därför sprack i våras möjligheterna till en bredare uppgörelse. Regeringen kommer i höst att på egen hand att lägga fram sin försvarspolitiska proposition.

Det är ett högt spel. Regeringen skyller på kostnaderna för coronan och att ingen vet var notan slutar. Det är sant. Men pandemin har också blottat stora svagheter i totalförsvaret med bristande beredskapslager och opålitliga försörjningslinor. Vi behöver bygga egen styrka med lager på hemmaplan. Därtill väntar stora materialinköp.