Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Fritte Friberg: Som en kyrka mitt i byn står den – bergsprängaren

Detta är en text av en fristående krönikör. Åsikterna är skribentens egna.
Jag tänker, att mitt liv har genomsyrats av kommunikation i en eller annan form. Det är då jag minns en …
Julafton, 50-tal
Jag håller i en krokodilklämma. Jag sätter fast den i ett värmeelement. Det har varit julklappsutdelning. Jag har just lärt mig läsa. Och i bruksanvisningen står det att krokodilklämman skall sitta i ett värmeelement. Nu sätter jag öronsnäckan i mitt öra. Radio Luxembourg bökar sig med lite finjustering fram ur öronsnäckan. Jag är nybliven ägare till en KRISTALLMOTTAGARE. Och jag har just blivit en del av världen. Jag hör ”Goin´ Home” med Fats Domino på Radio Luxembourg, alltså finns jag till! Kommunikation!
Lördag, 60-tal
Jag har fått veckolön. Kontanter i ett brunt kuvert. Idag kunde jag gå till radioaffären och peka ut den. Nu går jag gatan fram med den på axeln. Mitt öra ligger tätt mot Tio i topp. Jag har köpt en TRANSISTORRADIO. Den heter AGA och har läderfodral! Brunt, precis som lönekuvertet. Jag kan gå gatan fram och samtidigt höra Pekka Langer presentera Sommartoppen.
Pekka är rolig. Han kallar Elvis Presleys låt ”Crying in the Chapel” för ”Gnället i kapället”.
Sommar, 70-tal
Idag är jag ledig. På stranden i Båstad. Jag träffar min blivande sambo, Eva. Men det vet jag inte om. Ännu. Vi kommer att flytta ihop nästa sommar. Nu har jag och mina polare slagit läger på stranden. Och som en kyrka mitt i byn står den: BERGSPRÄNGAREN, en stereobandspelare med kapacitet att välta glasskiosken. Jag har spelat in ett partyband. ”Beg, Steel or Borrow” med The New Seekers. Det är nu Eva dyker upp. Det är också hennes favoritlåt. Själar som möts. Rätt låtval och ljuv musik uppstår. Så kan det gå.
Söndag, 80-tal
Jag är på väg in i en fyrtioårskris. Har börjat jogga på promenaden. Det är tråkigt att jogga. Så jag lyssnar på musik medan jag joggar. En WALKMAN är min räddning. Jag har med mig kassetten (jag vet fortfarande inte ens vad en CD är) med Hansson de Wolfe United och ”Var kommer barnen in?” Eller Huey Lewis & The News med ”Do You Believe in Love?”. Med hörlurar hör man inte fågelsång. Men fåglarna ser att man rör på sig! Alltså är man inte död.
Måndag, 90-tal
Jag börjar på nytt jobb idag. Det borde jag ha tänkt på redan igår. Men igår var jag och min nya sambo hos några norska vänner i Torekov och firade Norges nationaldag. Det blev sent. Mycket sent. Nu är jag alltså mycket sen till mitt nya jobb. Jag springer nedför gatan, letar i kavajen efter min nya MOBILTELEFON och ringer jobbet. Jag nås av: ”Just nu är det många som ringer ...” Pausmusiken är ”Road to Hell” med Chris Rea.
2000-tal
Jag hittar min första mobiltelefon i en kartong i förrådet. Bredvid en kristallmottagare, en transistorradio, en bergsprängare och en Walkman. Och min dotters senaste present: boken ”Telepati – ett liv utan telefon”.
Gå till toppen