Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Elin Henriksson: Äldre vill ha frihet som alla andra.

Äldre måste behandlas som de unika individer de är.Bild: Anders Wiklund/TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Anhöriga smyger sig in på äldreboenden för att träffa sina föräldrar, berättade Christina Wadell för SVT. Som områdeschef för äldreomsorgen i Mölndals kommun har hon hört flera berättelser om barn och barnbarn som klättrar in genom fönster, till och med på andra våningen, med hjälp av en stege.
Historierna är lustiga och hjärtevärmande. De som bryter besöksförbudet gör förstås fel. De utsätter inte bara sina anhöriga, utan även andra boende, för en risk. Men det är svårt att klandra dem.
Besöksförbudet har nu varat i fem månader och ännu hörs inget tal om ett slut. Samtidigt har både Norge och Danmark öppnat för besök.Att frågan inte debatteras mer är anmärkningsvärt, med tanke på vilket stort ingripande det här är i den enskilda individens frihet. Vilken annan grupp i samhället kan regeringen nästintill låsa in utan att det blir ramaskri?
Frihetsberövande lagar, som tvångsvård av missbrukare och psykiskt sjuka, omges av ett rigoröst regelverk och tillämpas bara när det är absolut nödvändigt. Men besöksförbudet har införts utan några större invändningar och utan att de berörda har fått säga sitt.
De äldre är förstås inte frihetsberövade i strikt mening, men eftersom endast dementa och svårt sjuka beviljas plats på äldreboenden blir förbudet mot att ta emot anhöriga i praktiken ett väldigt stort ingrepp i den personliga friheten.
Regeringen gav Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram råd för säkra undantag. Myndigheten återkom den 14 juli med förslag som var så intetsägande att de hade varit skrattretande om ämnet inte var så allvarligt. Allt de hade att komma med var att personer med antikroppar kan få göra besök och några exempel från äldreboenden som själva kommit på bra lösningar.
Det skrala intresset för äldres rätt att utforma sina liv som de vill är tyvärr inget nytt. Ett exempel är den så kallade kvarboendeprincipen, som togs i bruk i slutet av 90-talet, på den dåvarande regeringens initiativ. Den går ut på att äldre "så långt möjligt ges möjlighet att bo kvar hemma i sin ursprungliga bostad så länge som de själva önskar".
Men att bo kvar hemma har blivit ett tvång, snarare än en möjlighet, eftersom var fjärde plats på äldreboende, 32 000 platser, har avvecklats sedan början av 2000-talet.
Ensamhet var ett stort problem för äldre redan före coronapandemin. Utan daglig sysselsättning kan det vara svårt att hitta naturliga mötesplatser och många skulle säkert uppskatta att bo på ett trygghetsboende. Där går det att leva självständigt i sin egen lägenhet samtidigt som det finns chans till umgänge i gemensamma utrymmen. Men i många kommuner kan det ta lång tid att få plats på trygghetsboenden, tid som äldre inte alltid har.
Kvar finns pensionärsföreningar, som gör ett fantastiskt arbete för att minska ensamheten. Men fler insatser behövs. Inte minst från politiskt håll. Istället för att besluta över individernas huvud, till exempel förutsätta att alla vill bo hemma, måste de äldres röster få höras.
Äldre måste ges frihet och valmöjligheter. De måste behandlas som de unika individer de är.
Gå till toppen