Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Åsa Linderborg – inte så olik en instagramkändis

Aftonbladets före detta kulturchef har gett ut en dagbok om Metoo-året då allt gick fel. Men räcker det?

Åsa Linderborg är aktuell med den personliga boken "Året med 13 månader", en dagbok från hösten 2017 till hösten 2018.Bild: Christine Olsson/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
I mitten av mars 2018 tog Benny Fredriksson sitt liv.
Strax före jul hade han avgått från posten som chef för Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Aftonbladet hade rapporterat om anklagelser där medarbetare liknade honom vid en ”oberäknelig diktator” som ”pressat fram en abort, sextrakasserat personal och upprepade gånger låtit manliga skådespelare begå övergrepp utan åtgärd”. De flesta av källorna var anonyma. Flera stora medier hade hakat på.
Kulturchefen Åsa Linderborg hade skrivit att Benny Fredriksson under sina femton år styrt verksamheten med skräck och fruktan, att “alla vittnar om en känslolös person som ägnat sig åt pennalism”.
Ett självmord kan aldrig få en fullständig förklaring. Det vi vet är att Benny Fredriksson utsattes för ett drev som blev hårdare än det fanns fog för. Senare skulle Pressens opinionsnämnd, branschens självgranskningsorgan, konstatera att Aftonbladet inte hade gjort tillräckligt för att undersöka anklagelserna. Beläggen var svaga. Övertrampet förvärrades av de hårdragna och illa underbyggda kommentarerna på ledar- och kultursidorna.
Vi vet också att även Expressen, DN och Svenska Dagbladet fälldes i Pressens opinionsnämnd för andra Metoo-relaterade utpekanden.
Benny Fredriksson.Bild: CHRISTINE OLSSON / TT
Vad var det som hände? När Åsa Linderborg nu ger ut en dagbok från “Metoo-året” 2017-2018 är det en bit presshistoria – eller ett försök att skriva den. Går det att få syn på något nytt?
Åsa Linderborg kritiserade mycket av journalistiken under Metoo, och tycker att hennes egna misslyckanden styrdes av samma mekanismer som andra. Jag är inte så säker. Hennes övertramp framstår delvis som slarv, medan andra mer uttalat sänkte namngivningsribban med argument som att uppgifterna redan var kända från sociala medier.
Ett tema i dagboken är samtidens strävan efter renhet och otvetydighet. Det särskilda stigmat i sexualförbrytelser gjorde att den som alls förknippades med Metoo hade få försvarare. Det var ont om motröster och nyanser.
Ett annat tema är den kommersiella konkurrensen, klicken och lästiden som mäts i staplar på skärmarna på redaktionen. Och förstås turbulensen på Aftonbladet sedan Fredrik Virtanen hängts ut som våldtäktsanklagad i Expressen. Hon beskriver sin utmattning, en dag kommer hon in till redaktionen och minns inte att hon skrivit texten som håller på att redigeras in i tidningen. Det tar lång tid innan hon kan se med kritisk distans på sina egna ord.
Jag fastnar vid något annat, något till synes irrelevant. Det finns en passage där kulturchefen grubblar över hur hennes åldrande påverkar henne professionellt. Hon undrar om läsarna och meningsmotståndarna registrerar hennes “allt mjukare kinder” och “tänker att hon nog även börjar tappa skärpan intellektuellt”. Det där är inte fåfänga, tänker jag, det är en realitet för en kvinnlig skribent med stor bylinebild. Den lilla dagboksanteckningen om utseendet speglar något större: en kommersiell arena där ens intellekt knyts till ett personligt varumärke. Så liknar Åsa Linderborgs villkor en instagramkändis. Hennes inflytande i debatten byggs inte så mycket på journalistisk metod som på en gångbar persona.
Och Åsa Linderborgs persona är outsidern. Flickan från ”Mig äger ingen” som med arvet från sin pappa ska överbrygga klyftan mellan Södermalm och landsbygdens arbetarklass. Allt ska den där enda hjärnan omfatta. Sanningssökande blir en soloverksamhet.
Det är en myt som är billig att underhålla. På pressade redaktioner finns inte bara mindre tid till research, utan också mindre ro att undersöka frågor tillsammans, testa argument, ställa motfrågor, väga ord. Det är en av alla samhällssfärer där det gemensamma tänkandet snålas bort.
Ironiskt nog präglas debatten efter Benny Fredrikssons död också av fokus på person istället för institution: Åsa Linderborg själv har stått i centrum med sina hårda formuleringar och självmotsägelser. Den illa underbyggda nyhetsjournalistiken, som hon trots allt inte ansvarade för, hamnar i bakgrunden.
Man hade kunnat göra det här bättre, mer konstruktivt.
I en ny rapport från Institutet för mediestudier ger forskaren Torbjörn von Krogh en utblick på ett norskt fall.
Strax före jul år 2002 hittades ex-politikern Tore Tønne död. Några veckor före självmordet hade tidningen Dagbladet avslöjat uppgifter om den före detta hälsoministerns sidbyte till näringslivet, bland annat att han tagit emot pengar från en kontroversiell finansman samtidigt som han fick statsrådspension. En rättsprocess var på gång.
Torbjörn von Krogh återger den självrannsakan som följde i den norska medievärlden efter självmordet. Norsk Presseforbund bad oberoende forskare utreda om man hade kunnat göra något annorlunda. Det handlade inte om att kväsa känsliga granskningar, utan att undersöka hur man kan ”kombinera kritisk journalistik med omtanke och mänsklig hänsyn”.
Det är inte svårt att se paralleller till fallet Benny Fredriksson.
Bland annat tillfrågades psykiatriker om hur en människas självbild påverkas av negativa mediebilder. De påpekade att det är mer påfrestande att tillskrivas egenskaper än handlingar. Det är en sak att personal berättar om alla gånger man gjort fel, det är en annan sak att beskrivas som en diktator. Den norska utredningen kom fram till att ledarkommentarer och personliga kolumner hade bidragit till det starka personfokuset i fallet Tønne, skriver von Krogh.
En konkret lärdom för kulturredaktioner är att vara försiktiga med att haka på drev och att leta efter röster med motsatta perspektiv.
Torbjörn von Krogh skriver att det är vanligt att norska medier idag hänvisar till fallet Tønne när de beskriver hur de arbetade under Metoo. När norska Verdens Gang likväl begick ett rejält klavertramp under Metoo-rapporteringen tillsatte branschen ännu en expertutredning – denna gång om hanteringen av medieovana källor.
Även i Sverige har artiklarna om Benny Fredriksson alltså undersökts och fällts av Pressens opinionsnämnd. Det som sticker ut med det norska sättet är att branschen utifrån ett enskilt fall låter experter göra en bredare undersökning: Finns det ett systemfel?
Skulle man kunna göra något liknande i Sverige? Det tycker förstås Torbjörn von Krogh. Det tycker förresten Åsa Linderborg också, hon tillfrågas i rapporten.
Ett par frågor som skulle kunna tas upp i en sådan utredning är: Hur rapporterar medier vidare andras granskningar, där de inte har tillgång till underlaget? Hur hanterar nyhetsmedier, vars raison d'être är att vara först med det senaste, när anklagelser förs fram i sociala medier med stort genomslag?
Det skulle kunna vara ett sätt att vända blicken från de kända profilerna och mot framtiden, som är okänd.
Åsa Linderborgs bok ”Året med 13 månader” utkom förra veckan. Rapporten ”Uthängd – inte bara #metoo” släpps av Institutet för mediestudier den 19 augusti.
Gå till toppen