Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Ett barn drunknar alldeles tyst.

Rais mamma.Bild: Hussein El-Alawi
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Ett barn går till skolan. En ettagluttare. Ivrig, förväntansfull. Och kommer aldrig hem igen.
Det här är en mardröm för varje förälder. En tragedi. Det också en mardröm för personalen, de vuxna som har hand om våra barn om dagarna.
I tisdags, en av de där sista riktigt varma sensommardagarna, drunknade Rais, 6 år, i Tångvallabadets bassäng när han badade med sin klass.
"Hur kunde det hända under en lektion?", frågar en förtvivlad mamma: "Vi kom till Sverige för att ge barnen en trygg uppväxt."
Ja, hur kunde det hända? Hur kunde personalen släppa sexåringen som inte kan simma med blicken? Vad gick så snett?
Jag minns en incident då jag jobbade på ett daghem för barn med särskilda behov i Helsingfors. En varm julidag åkte vi till stranden och pojken som börjat just denna måndag följde förstås med. Lille Ilmari blev mitt speciella ansvar, vi kände inte varandra ännu, jag hade precis träffat femåringen, Han hade blond kalufs och blå badbyxor, precis som så många andra små kilar där på stranden där flera av stadens daghem hade baddag.
Men han hade ju knallblå badbyxor.
Fast kort efter att vi kom till stranden hade han klätt dem av sig, ett helt gäng nakna små pojkar rusade runt i vattenbrynet. Paniken innan jag lyckades hitta honom. Ingenting farligt hände, men jag var förstås skärrad över vad som kunde ha hänt.
Lille Rais kom med sin familj från Syrien och familjen hamnade i Skanör.
Skolan hade precis börjat. Nu är allting slut.
Självklart ska detta granskas: polisen, Arbetsmiljöverket och Vellinge kommun har också startat egna utredningar. Rutiner behöver ses över, det finns säkert lärdomar att dra. Ansvar måste ringas in. Visst.
Men en omedelbar fråga är hur det ens är möjligt att bara tre vuxna vid olyckstillfället ska ha haft uppsikt över 40 badande barn – vissa inte ens simkunniga.
Det låter som en omöjlig uppgift. Varje förälder vet att man aldrig får släppa sitt badande barn med blicken. Det måste också personal känna till. Ett barn drunknar alldeles tyst och stilla.
"Han var ett livligt barn", berättar mamman för tidningen: "Han gillade att vara ute och röra på sig. Han drömde om att bli läkare."
Kvar finns bara mardrömmen. Sorgen och tomheten.
Gå till toppen