Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Stoppad koranbränning blir ännu hetare.

Polisen stoppade Paludan och Park. Men de är säkert nöjda. De behöver inte ens bränna koranen för att nå sitt syfte.

Rasmus Paludan provocerar i hela Norden. Som här i Oslo 2019.Bild: Håkon Mosvold Larsen
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Ett inställt gig är också ett gig. Som Ulf Lundell – inte – sade. Sällan har väl det varit mer sant än i fråga om Rasmus Paludans planerade koranbränning i Malmö. Han får all uppmärksamhet han kunde drömma om, all uppståndelse och upprördhet. Utan att ens lyckas ta sig in i landet: han avvisades vid Lernacken på fredagseftermiddagen och fick inreseförbud som "ett hot mot allmän ordning och säkerhet".
Polisen satte helt enkelt stopp för hans och konstnären Dan Parks upptåg. Och gav det därmed all uppmärksamhet provokatörerna kunde önska.
Så där som Ulf Lundell verkligen sade när han ställde in sin spelning i Hultsfred 1991:
"En inställd spelning är en spelning det också eftersom det väcker känslor som saknad, irritation och bitterhet. Och de inställda konserterna är ju det enda folk pratar om, så något måste de ju betyda.”
En stoppad demonstration går inte obemärkt förbi. Den blir ihågkommen. Den blir en principsak.
Rasmus Paludan kan nu triumfera över att han "tystades" när han skulle komma och "rädda" svenskarna. Han vrider det till att allt är för sent, att makten i Sverige redan går muslimernas ärenden:
"Det här är helt galet. Det visar att Sverige ger efter för islam."
Att det inte är sant spelar vare sig honom eller konstnären Dan Park, som dömts för hets mot folkgrupp, någon större roll. Inte heller deras eventuella anhängare.
Men sant är det ju inte.
Mattias Sigfridsson, tillförordnad polisområdeschef i Malmö, säger till tidningen att det inte handlar om att tysta åsikter eller stoppa koranbränning. Utan om säkerhetsrisker.
Det kan förstås vara en rätt bedömning – fast minns att polisen lyckades hålla marscherande nazister i schack under Bokmässan i Göteborg häromåret.
De allra flesta Malmöbor lär hur som helst vara lättade över att slippa detta spektakel. Och under torsdagen samlades företrädare för olika trosuppfattningar – muslimer, judar och kristna – i Rosengårds kulturcenter i en manifestation till stöd för Malmös muslimer. En enad samling som lär irritera islamofober och antisemiter.
Konsekvenserna av polisens beslut blir likafullt olyckliga.
Paludan bränner koraner. Ibland insvepta i bacon. Och så försöker han – dömd för rasism – framställa sina tilltag som något slags nutida korståg mot muslimerna och kallar sig "frihetens soldat" och "Nordens hopp".
Det är förstås rent nonsens.
Rasmus Paludan är i bästa fall en gycklare med sorgkanter under naglarna. I värsta fall månglar han hat och split och lyckas i sin intention att reta upp muslimer – för att styrka sin tes om att muslimer är aggressiva.
Men hela tiden handlar alltihop bara om honom själv.
Lite tröttsamt är det och ganska vidrigt. Och det är väl mest bara islamofober och rasister som hejar på, en liten skara som hänger på varje provokation i tassemarkerna långt ute i extremhögern. Det kunde vara en liten ynklig skara, men så dras de muslimer som inte lyckas låta bli att provoceras in och blir aktörer i Paludans solkiga spektakel.
Vi andra kunde bara rycka på axlarna och vända honom ryggen. Tiga ihjäl dumheterna.
Men när polisen stoppade Paludans och Parks aktion, efter att först ha försökt flytta den bortom synhåll, så blev det här en principfråga.
Ordningsmakten hänvisar till säkerhet. Paludan kan hävda att han tystades. Att hans yttrandefrihet kringskars. Att det svenska samhället står upp för muslimerna, inte för mänskliga rättigheter som åsiktsfrihet och yttrandefrihet.
Lita på att han kommer att göra det, om och om igen.
"Där man bränner böcker, bränner man snart människor", sade den tyske författaren Heinrich Heine 1821. En skrämmande profetia inför nazisternas bokbål och ord som därför fortsätter att klinga olycksbådande.
Det är klart att det går att dra paralleller till Rasmus Paludan idag, tvåhundra år senare. Det går att framställa honom som något slags förtrupp till större och mer våldsamma aktioner mot muslimer.
Men det vore att förstora honom. Inget tyder på att han appellerar till massorna. I det danska valet 2019 lyckades han inte ens ta sitt parti Stram kurs över tvåprocentsspärren till folketinget.
Att någon bränner koranen sårar och upprör långt fler än bara muslimer. Men det är inte olagligt med mindre än att det ses som förargelseväckande beteende eller hets mot folkgrupp. Det kan prövas rättsligt, fast först i efterhand.
Hädelse är inte och ska inte varaett brott. Religioner omfattas inte av speciella rättigheter i ett sekulärt land, religionsfriheten gäller människor. Yttrandefriheten blir också oerhört snäv om gränsen dras där någon känner sig ledsen eller kränkt.
Vissa hävdar att koranbränningen kränker religionsfriheten. Men religionsfrihet innebär också frihet från religion – och det har man rätt att uttrycka. Också när det görs i uppenbart syfte att retas, provocera och såra.
Det går inte att förbjuda allt motbjudande. Bara att tiga ihjäl och nonchalera.
Paludan har rätt att provocera. Alla andra gör rätt i att inte provoceras.
Gå till toppen