Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Pernilla Ström: Fem förlorade år i migrationspolitiken.

Den drunknade Alan Kurdi.Bild: Nilufer Demir
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
För exakt fem år sedan spolades en treårig gosse upp på en strand i Turkiet. Bilden av den drunknade Alan Kurdi, liggande med den mjuka barnkroppen och kinden i vattenbrynet, spreds över världen. Den drev fram en flod av sympatier för de många människor som desperat flydde krig i rangliga flottar över havet.
Så ock i Sverige. Hösten 2015 sökte 163 000 asylsökande sig hit. Civilsamhället mobiliserade där myndigheter inledningsvis fallerade. Politiker höll brandtal.
Den 24 november, bara ett par månader senare, slogs dörren igen med en smäll. Undantagslagstiftning infördes. Sverige behövde, hette det, en andningspaus.
Den tillfälliga lagen upphör i juni 2021. Om inte någon ny lagstiftning finns på plats kommer den tidigare lagen att gälla. Det vill inte riksdagsmajoriteten. Migrationskommitténs försök att samla partierna till en bred, hållbar uppgörelse sprack dock under sommaren. Idag tävlar de flesta partierna om vem som står för den mest restriktiva asylpolitiken med Sverigedemokraterna som osmakligaste exempel. Partiet vill ha en nettoutflyttning och drar sig i den strävan inte ens för att vilja utvisa människor som riskerar dödsstraff.
Den humanitära stormakten har blivit som vilken ynklig liten krämarstat som helst i det internationella fulspel som följt på EU:s oförmåga att nå en gemensam lösning. Det är beklämmande.
Beklämmande ärockså att vi har fem förlorade år bakom oss. För vad lärde vi oss av flyktinghösten 2015? Hur tillvaratog vi den erfarenheten?
Att det kom många hjälpsökande människor under kort tid till Sverige satte förvisso välfärdssystemen under stor press. Ansökningar behövde hanteras, bostäder ordnas, praktikplatser erbjudas, svenskundervisning arrangeras. Men samhällskollapsen uteblev.
Slussar man av missriktad omsorg in människor i tröstlös väntan och mångårig passivitet blir det svårt att sedan få integrationen att fungera. Det var inte flyktingarna som skapade bostadsbristen eller de höga inträdesbarriärerna på arbetsmarknaden. Problemen fanns där redan innan – resultatet av många års dysfunktionell bostads- och arbetsmarknadspolitik. Märkligt nog förvandlades många som tidigare pläderat för liberala reformer till hängivna systemkramare.
En bred överenskommelse har inget egenvärde om innehållet i den är dåligt. De förslag som nu ser ut att realiseras genom hoppande majoriteter lämnar en del övrigt att önska.
Hur ser drivkrafterna ut när i princip bara tillfälliga uppehållstillstånd ska beviljas? Vem kommer att sträva efter att etablera sig och bygga en ny framtid i ett land som strax kan kasta ut en? Vilken vilja att lära språket och komma ur bidragsberoende och i arbete har den som fått 13 månaders uppehållstillstånd eller placerats i ett treårigt limbo? Varför handlar i stort sett all debatt om att strypa tillflödet av asylsökande och så lite om hur vi tar emot dem som ändå kommer hit? Varför fortsätter vi att låsa fast nyanlända i passiviserande stödstrukturer och tidsödande processer i stället för att omvandla bidrag till lån, forcera svenskundervisningen och kickstarta etableringen i samhället?
I stället pågår en bedrövlig volymdiskussion, som om världens elände kunde hejdas genom kvoter. Moderaterna vill begränsa antalet beviljade asylansökningar till 5 000 om året. Så vad gör Ulf Kristersson om det inträffar en väpnad konflikt i vårt närområde och människor söker sig över Östersjön? Ställer sig i armkrok med Jimmie Åkesson och befaller: ”Håll gränsen!”?
Vi lever i en kall tid. Fortfarande fem år senare drunknar barn på flykt i Medelhavet. Det är en verklighet som pågår.
Gå till toppen