Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Är det så här ovärdigt vi ska ha det under vår sista tid i livet?

Att åldras med omsorgsbrist, undernäring, ensamhet och helt utan stimulans måste anses ovärdigt. Det skriver Åsa Heimer och Louise Osvald.Bild: Johan Söderlund
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Tanken är god att våra gamla ska kunna bo kvar i sin hemmiljö så länge som möjligt och där erbjudas vård och omsorg. Men vård och omsorg utan kvalitet och innehåll tar livet av våra gamla.
Mamma klarade sig fint hemma tills hon drabbades av rosfeber i maj 2020. Efter två veckors sjukhusvistelse kom hon hem och skulle få vård och omsorg. Från kommunen sa man att om hon behövde kunde hon få hjälp upp till 12 gånger per dygn. Efter hemkomsten bedömdes hennes behov vara 5 gånger per dygn.
Hon hade ett sår på höger ben (konsekvens av rosfebern) som smärtade så att hon inte längre kunde gå eller stödja på sitt ben utan hjälp. Hon blev sittande i en fåtölj från morgon till kväll. Tidig kväll lades hon i sin säng och där låg hon tills personalen kom nästa morgon, många gånger först närmare klockan 10:00 och hjälpte henne upp igen.
Frukost serverades på en bricka. Frukosten åt hon i fåtöljen.
Vid lunchtid, någon gång mellan klockan 12:00 och 14:00 kom personalen och bytte ut frukostbrickan mot en lunchbricka med mikrovärmd färdigmat. Lunchen åt hon i fåtöljen.
På eftermiddagen kom personalen och lunchbrickan som nu hade intorkade matrester på fatet byttes ut mot en kaffebricka. Kaffet drack hon i fåtöljen.
Vid 17-tiden kom personalen och då byttes kaffebrickan ut mot middagsbrickan med mikrovärmd färdigmat. Middagen åt hon i fåtöljen.
Vid 20-tiden lyftes middagsbrickan med torkade matrester ut och mamma fick hjälp från fåtöljen till sängen. Mamma fick en sömntablett och lampan släcktes. Nästa dag kom personalen tillbaka någonstans mellan klockan 08:00 och 10:00.
Sittandet i 10 timmar per dag resulterade i ett sittsår.
Vid tre tillfällen trillade hon ur fåtöljen och blev liggande på golvet i en halvtimme tills personalen kom.
Personalen som hade bråttom till nästa vårdtagare stannade hos mamma mellan 10 och 20 minuter varje gång. All övrig tid på dagen satt mamma ensam i fåtöljen och tittade ut genom fönstret. Någon möjlighet att komma ut och sitta på sin altan fanns inte.
Sista målet för dagen serverades vid 17-tiden och nästa mål serverades vid 10-tiden morgonen efter. Mamma var utan mat i sexton till sjutton timmar och under den vakna tiden åt hon vid tre tillfällen och dessutom väldigt lite. Mamma blev undernärd och svagare för varje dag.
När vi döttrar som bor långt ifrån mamma kom till henne vid några tillfällen under denna tid kunde vi mötas av illaluktande sillburk med spadrester på diskbänken. Den grädde som vispats fyra veckor tidigare stod kvar i kylen med ett lager av mögel på. I diskmaskinen hade disken fått hårbeklädnad bestående av mögel. I duschen låg bajsklickar och likaså i mammas fina nattlinne.
I samband med toalettbestyren morgon och kväll kunde mamma sitta helt naken med vidöppen dörr med personalen runt sig.
Att åldras med omsorgsbrist, undernäring, ensamhet och helt utan stimulans måste anses ovärdigt. Är det så vi ska behöva fördriva vår sista tid? Vart tog livskvalitet och mänsklig värdighet vägen?
Vi anser att Lars Thunberg (KD), ordförande i Vård- och omsorgsnämnden, och andra ansvariga behöver stå till svars för den torftiga omsorg av äldre som bedrivs och vi uppmanar skattebetalare i Helsingborg att se om sitt hus på ålderns höst – för det gör inte samhället.
Åsa Heimer
Väddö
Louise Osvald
Göteborg
Gå till toppen