Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Mycket hänger nu på Kamala Harris kostym.

Att notera Kamala Harris kostym är inte sexism. Det är att ta henne på allvar. Henne, USA och framtiden. Mycket hänger på kostymen.

Redo för jobbet i marinblå kostym. Joe Biden och Kamala Harris.Bild: Andrew Harnik
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Kamala Harris och Joe Biden mötte sin – digitala – publik i snarlika marinblå kostymer på Demokraternas konvent häromveckan. Det var förmodligen väldigt genomtänkt.
I klänning hade hon lätt sett ut som hans fru. Eller en dotter? Medan dessa två politiker ju är jämställda, kolleger. De söker väljarnas stöd tillsammans för att bli president och vicepresident i USA i vad som ser ut att bli ett ödesval.
Hur hon då är klädd är ingen struntsak: den liberala demokratins framtid kan hänga på att Kamala Harris lyckas övertyga väljarna om att hon och Joe Biden är ett bättre alternativ än Donald Trump och Mike Pence – i en stentuff strid. Och att hon, som då skulle stå ett hjärtslag från Ovala rummet, blir en bra president.
Det behöver hon varje tillbudsstående verktyg att kommunicera.
Till kostym bär Kamala Harris inte sällan pärlor – och Converse är en del av hennes varumärke. En liten twist till det formella. George W. Bush hade sina cowboyboots. Kamala Harris sina gympaskor.
Kvinnor med makt behöver inte klä sig som män. Ju mer makt, desto kvinnligare stil fungerar. Men för den som söker inflytande eller positionerar sig är kostym en trygg korsett. Så där som uniformen i de många uniformsyrkena. Praktiskt, korrekt, flärdfritt.
Historikern Anne Hollander konstaterar i sin bok Sex and Suits att kostymen gör oss till vårt bästa jobbjag: den signalerar seriositet och styrka i kontrast till "klänningens ytlighet och flärd".
I kostym är man enkelt klädd för svår uppgift.
Just det: Angela Merkel. Den fria världens verkliga ledare idag, dessvärre på väg ut.
Hennes byxa är oftast grå eller svart, men kavajer har den tyska förbundskanslern i hela Pantoneskalan. Grönt från lime till gran, blått från is till midnattshimmel. Och rött, cerise, rosa, lila, gult, orange i talrika varianter. En holländsk grafiker räknade en gång till 90 nyanser – och gjorde en hel färgkarta av foton på Merkel i kavaj. Modellen lätt figurformad, i regel med tre knappar och v-ringning. Kläder som aldrig är fel.
Så klär sig den som inte har tid att slösa framför garderobsspegeln. Världens utmaningar väntar.
Fast tro nu inte att Angela Merkel inte bryr sig. Det är väl känt att hon har tagit stylisthjälp och frissas och sminkas professionellt. Rustas. Precis som män i sina mörkblå skal.
Det är en konstig tanke, skriver Alexandra Shulman, som var chefredaktör för brittiska Vogue dess första kvartssekel, i sin essäbok Clothes … and other things that matter "att för att du matchar din jacka med din nederdel så är du på något sätt mer effektiv". Men så är det. Sin första maktkostym skaffade hon inte till jobbintervjun, utan dagen hon utnämndes.
"Det var en stridsmundering … jag behövde något som bar mig från ett liv till ett annat och jag valde en kostym."
Enkelt och effektivt. Power dress, hette det på 80-talet när jag var ung näringslivsreporter. Uttrycket var fel, men tanken rätt: det handlar snarare om dress for success eller fake it till you make it. Om att ta kläderna till hjälp på vägen. Klä sig för rollen, tills den sitter.
Har det någon betydelse hur politiker går klädda, är det ens värt att ens notera? Ja, kläder är ett sätt att kommunicera och ofta finns det en medveten strategi bakom stilen, konstaterar New York Times moderedaktör Vanessa Friedman. Och många med henne – en svensk vinkel gav en gång ledarskribenterna Barbro Hedvall och Göran Greider i boken Stil och politik.
Det klagas på att kvinnliga politiker förminskas när deras stil diskuteras – inte minst då Kamala Harris. Det påstås vara sexistiskt. Fast det sexistiska är i så fall inte att kvinnors kläder noteras, utan att mäns tigs ihjäl, menar Vanessa Friedman. För både kvinnor och män använder kläderna som verktyg. De som inte gör det låter bli på eget ansvar. Stilen uppfattas i alla fall.
Visst, det går att förminska kvinnor med klädkommentarer, så där som de kungliga damerna på Nobelmiddagen. Yta allt, innehåll intet. Men när ett stort amerikanskt parti äntligen nominerar en kvinna till sin vicepresidentkandidat – och potentiellt till den fria världens nästa ledare – så skulle det vara att förfalla till samma sorts stereotypa tänkande, fast omvänt, att blunda för hur hon är klädd.
Det vore att tiga ihjäl en del av den kommunikation hon använder för att få inflytande och bilda opinion, konstaterar Vanessa Friedman. Precis som manliga politiker har gjort i decennier. Den tid manliga politiker lägger på att välja slips är en investering.
För politik är inte bara idéer och policy, det är också en teater. Med aktörer, kostymer, ceremonier. Kommunikation.
Kläderna blir en del av budskapet, oavsett om bäraren vill det eller inte.
"Efter att i åratal ha klagat på att folk fokuserar på hennes kläder vände Hillary Clinton på steken och gjorde sin garderob till en tillgång genom att ständigt själv skämta om sina klädval", noterar Vanessa Friedman.
Kostymen är en uniform. En signal: redo för jobbet. Att Kamala Harris är redo på så många fler sätt gör inte klädseln oviktig.
Gå till toppen