Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Peter Fällmar Andersson: Skrämda från vettet

Istället för politik får vi panikslagen law and order-retorik. Rädsla byggde landet och drar nu isär det.

En ny brottsplats – och ett nytt tillfälle att sprida politiskt gångbar rädsla.Bild: Jessica Gow/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det är tisdag morgon under en blå himmel i en vacker småstad i världens enligt Förenta Nationerna sjunde lyckligaste land. Jag lutar cykeln mot en lyktstolpe. I ögonhöjd får jag på stolpen syn på ett runt klistermärke. Mot mig blickar en man på ett svartvitt foto. En ordinärt orakad svensk med glasögon. Han bär ett vanligt namn och bor på en vanlig adress i Landskrona. Men han är något ovanligt: en dömd pedofil.
Senare skriver en kollega en nyhetstext i ämnet. Mannen har dömts för grovt barnpornografibrott vid tre tillfällen och sitter just nu i fängelse. Polischef Tina Anderberg menar att hen som sätter upp klisterlapparna – eller de som i sociala medier fantiserar kring hur denne man borde få smaka på diverse medeltida straff – kan dömas för förtal. "Jag kan inte säga att man ska vara rädd men jag kan inte heller säga att allt är ofarligt", säger polischefen.
Rädsla är en fundamental känsla vi delar med en stor del av djurriket, konstaterar Nationalencyklopedin. Till de universella hoten räknas plötsliga och starka ljud – eller andra tecken på fara som evolutionen har inskärpt i varje människa. Varje individ utvecklar också sina egna rädslor. Till dessa kommer existentiella hot, en ofta diffus känsla av att sakna kontroll. Den kan komma ur en kass självkänsla eller ur verkliga villkor, som risken att drabbas av brott.
Den grekiske historikern Thukydides noterade att atenarna ansåg att rädsla, tillsammans med ära och egenintresse, var vår starkaste drivkraft. I två verk, "Svensk rädsla" och "Svensk oro – offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets senare hälft", gick historikern Sverker Oredsson igenom den svenska rädslans svängningar över ett sekel (bara rysskräcken var stadig). Oredsson skriver: "Det kan med fog hävdas att staters existens och den statliga maktapparaten i första hand baserar sig på rädsla. Av fruktan för yttre hot byggs en krigsmakt upp. Rädslan för 'inre' oordning motiverar lagar, domstolsväsen och krigsmakt".
Rädsla byggde landet – men kan också dra isär det.
Det är i law and order-retoriken Trump ser sin chans att bli återvald. Och tongångarna känns igen i Sverige. Ett ord som "förnedringsrån" görs till en del av samhällets förfall "A clockwork orange"-style. I Svenska Dagbladet går Åsa Erlandsson till botten med saken. Statistik visar att antalet anmälda personrån mot unga var betydligt fler i slutet av 1990-talet. Landets polisdistrikt uppger därtill att de inte har sett någon förnedringsvåg. Det hindrar inte att det blir löpsedlar, livat i sociala medier – eller högstämd politisk retorik. Och om "förnedringsrånen" inte biter den här veckan så kanske "ensamkommande flyktingbarn" kan kittla väljarnas rädsla. Malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar pekade omedelbart och felaktigt på dessa som skyldiga till upploppen i Rosengård. Kammaråklagare Tomas Olvmyr var tvingad att vara tydlig: politiker ska sluta gissa offentligt om förövare.
Den politiskt mest gångbara krimgenren just nu är annars "gängvåldet". En realitet med ohyggliga konsekvenser för framför allt, undantag finns, de familjer vars tonåringar lockas in i kriminella nätverk och hämndspiraler. Dess andel av det dödliga våldet i Sverige har ökat kraftigt det senaste decenniet, därtill med en usel uppklarningsprocent. Samtidigt har exempelvis dödligt våld i nära relationer eller antalet män som fyllemördar andra män sjunkit. Under 2010-talet låg det dödliga våldet i Sverige årligen på en död per 100 000 svenskar, samma siffra som på 00-talet. Vilket var en något lägre siffra än på 70, 80- och 90-talen, där neondecenniet var värst med 1,3 dödade svenskar per 100 000 årligen.
Den som när svartsynen tilltar envisas med att nämna dessa siffror – med aldrig så många brasklappar om att varje våldsdåd är ett våldsdåd för mycket – beskrivs av law and order-fronten som en relativist som inte lever i verkligheten. Värre är att det drabbar även poliser som dristar sig till att gång på gång vädja om satsningar på skola och socialtjänst. Istället kastar sig denna digitala lynchjustis med stor lust över varje brott där gärningen kan belasta en specifik etnicitet. Ett dubbelmord som i Linköping, där den skyldige heter Daniel Nyqvist och brukade starta dagen med att heila mot den svenska flaggan, ses däremot som resultatet av mental ohälsa och personlig misär.
Lojaliteten med den egna gruppen har samtidigt tagit samhällets plats. Något vi i veckan såg på Expressens ledarsida, där skribenten Linda Jerneck under tilltagande panik letade sig genom Hemnets villaerbjudanden utan att lyckas hitta tillräckligt stor distans till "förnedringsrån" och "gängkrig". Jerneck tycker att medelklassens akademiker mellan trettio och fyrtio "borde" få ha både trygghet och trädgård. De förtjänar ju det.
När en människa som är rädd för spindlar grips av panik kan det avspeglas i en plötsligt sänkt aktivitet i hjärnans prefontala områden, den del i hjärnan där vi hittar underlaget för överlagt beslutsfattande.
När den slås ut blir vi skrämda från vettet.
Gå till toppen