Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Det finns många frågor att diskutera om EU:s framtid."

De stora utmaningar som EU står inför har inte fått något särskilt avtryck i den debatt som förs i Sverige. Det skriver Michel Vincent Anderlini.

Europaparlamentet i Strasbourg. En del svenska Europaparlamentariker vill att det flyttar till Bryssel – andra att det stannar permanent i den franska gränsstaden.Bild: CHRISTIAN LUTZ
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
EU befinner sig i en turbulent tid. För första gången i unionens historia har ett land begärt utträde ur unionen. Tillsammans måste medlemsländerna hantera en global pandemi, trots att organisationen saknar särskilda befogenheter att agera inom hälso- och sjukvårdsfrågor. Blicken riktas därför på de nationella ledarna, som så gott det går försöker att samordna hjälpinsatserna, men gamla motsättningar mellan länderna dyker återigen upp. Det tog fyra dagar och två nätter att ro EU:s långtidsbudget och coronastödet i hamn och unionen står inför den djupaste ekonomiska recessionen någonsin.
Utmaningarna är många och borde leda till en intensiv EU-debatt, men det verkar dessvärre inte ha skett här i Sverige. Institutet för mediestudier publicerade i våras en antologi som visade att de största svenska dagstidningarna enbart intresserade sig för en fjärdedel av de politiska initiativ från EU som regeringen bedömer vara så viktiga att riksdagen ska informeras.
Inte minst syndar de svenska Europaparlamentarikerna här. En del pläderar ivrigt för att ”stoppa flyttkarusellen” till Strasbourg, andra för att permanent förlägga parlamentet till samma stad. Detta trots att de som Europaparlamentariker saknar kompetens att öppna EU:s fördrag och alltså agerar långt utanför sin formella kompetens som primärlagstiftare i EU.
Många Europaparlamentariker försummar också att informera väljarna hemma i Sverige om vilka lagförslag de jobbar med. Andra har rakt av anammat den ”njugga svenska inställningen till Europasamarbetet” som den erfarna EU-journalisten Ylva Nilsson beskriver i sin bok Svensk EU-politik: Med ett tvärsäkert kanske. De utgår alltså från att EU-kommissionens lagförslag alltid är antingen för kostsamma eller helt enkelt onödiga. EU ska ”rätta mun efter matsäck”, man vill ”stoppa idiotiska förslag” eller att ”EU ska fokusera på rätt saker”, brukar det heta.
Frånvaron av debatt om EU är trist, särskilt i en tid där unionen behöver hantera en rad utmaningar. Frånvaron av en offentlig diskussion gör det också svårt för väljarna att bilda sig en uppfattning om de svenska partiernas visioner för Europas framtid eller vad de har för tankar om hur EU ska se ut om tjugo år.
Detta är särskilt relevant idag med tanke på en kommande konferens om Europas framtid där EU:s institutioner tänker bjuda in representanter för civilsamhället och viktiga aktörer på europeisk, nationell, regional och lokal nivå. Där ska inte minst en mängd centrala och viktiga frågor tas upp, frågor som diskuteras runt om i unionen, men som för det mesta hamnar under radarn i det svenska samtalet om EU:
Den historiska uppgörelsen från i somras gäller en långtidsbudget på 1 075 miljarder euro för åren 2021–27 och ett omfattande coronastöd på 750 miljarder euro. EU föreslås vidare få ”egna resurser” i form av en plastskatt, en importavgift för varor från områden som inte har lika hårda klimatregler och en omsättningsavgift för nätjättar. Men hur stor ska EU:s budget bli i framtiden? Ska EU ha egna resurser? Ska Sverige alltid ha rabatt på medlemsavgiften?
Euroområdet utgörs idag av 19 medlemsstater med en gemensam valuta. 2015 sattes en tidsplan för euroländerna som sträcker sig fram till 2025 och som ska fördjupa samarbetet ytterligare. Bland annat ska rutinerna stramas upp för hur ländernas statsfinanser och budgetar granskas av EU-kommissionen, och det föreslås en rådgivande finanspolitisk nämnd på EU-nivå samt att euroområdet får ett eget finansdepartement. Hur ser vi i Sverige på eurosamarbetet på lång sikt? Ska Sverige införa euron? Eller är det som med medlemsrabatterna, ett förhållande vi förväntar oss vara för alltid?
Den 24 mars 2020 gav medlemsländernas EU-ministrar klartecken för inledande anslutningsförhandlingar med Albanien och Republiken Nordmakedonien. Detta skedde sedan Frankrike 2019 lagt in sitt veto mot Nordmakedonien, medan en handfull länder sagt nej till Albanien. Hur stor ska unionen vara 2040? Vilka länder ska vara med i EU? Vilka ska inte?
En annan viktig fråga, som inte minst hamnade i centrum under budgetförhandlingarna i juli, är kopplingen mellan tillgång till EU-medel och respekten för rättsstatens principer.
Formuleringarna i den slutgiltiga överenskommelsen blev urvattnade och lämnar stort tolkningsutrymme. Det har också tidigare inletts ett så kallat artikel 7-förfarande mot Ungern och Polen, eftersom länderna underminerar rättsstaten. Hur ska EU säkra att de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer efterlevs i unionen i framtiden?
På det informella toppmötet i Göteborg hösten 2017 proklamerades EU:s ”sociala pelare”, som omfattar 20 principer och målsättningar. EU-kommissionen har sedan dess dock lagt förslag på lagstiftning, bland annat om europeiska minimilöner och ett europeiskt försäkringssystem. Vad ska EU:s roll i sysselsättningspolitiken vara i 2040? Hur kan lagstiftning inom den sociala pelarens område samexistera med den svenska arbetsmarknadsmodellen?
Det finns många relevanta frågor att diskutera om EU:s framtid och Sveriges förhållande till unionen. Dem behöver vi diskutera tillsammans.
Michel Vincent Anderlini
Michel Vincent Anderlini är doktorand i global politik på Malmö universitet
Gå till toppen