Under tisdagen vaknade den ryska oppositionsledaren Aleksej Navalnyj ur sin koma. Enligt läkarna på sjukhuset i Berlin har han blivit förgiftad av vad som tros vara novitjok, ett nervgift som den sovjetiska armén tog fram under 70-talet och som än idag kontrolleras av regimen. När Stephen Hall, tidigare CIA-chef, fick frågan om huruvida det var troligt att den ryska regimen sanktionerat mordförsöket svarade han: ”Utan tvekan”.

Mordförsöket på Navalnyj inträffade knappt ett år efter att den före detta tjetjenska rebelledaren Zelimkhan Khangoshvili blev avrättad med ett skott i bakhuvudet i en park i Berlin och två år efter att den forna ryska spionen Sergej Skripal och hans dotter förgiftades – med samma nervgift – i Storbritannien. Den ryska regimen anklagades för att ligga bakom båda attackerna.

Det borde få ledare som Tysklands förbundskansler Angela Merkel att vilja markera kraftfullt mot Ryssland. Just nu pressas hon att avbryta arbetet med Nord Stream 2, den 120 mil långa gasledningen genom Östersjön. Men det kommer med största sannolikhet inte att ske. Multimiljardprojektet som ska förse stora delar av Europa med gas har pågått i åtta år. Att pausa arbetet nu när ledningen nästan är färdig skulle inte bara skada Ryssland, resonerar nog Merkel, utan få negativa konsekvenser för hela EU.

Istället för att utnyttja de medel hon själv sitter på har Merkel hittills valt att uddlöst kräva Kreml på en förklaring – väl medveten om att det inte kommer leda någonstans. Det egna ansvaret undviker hon genom att uppmana till bredare sanktioner från EU.

Men EU är om möjligt än mer beroende av att hålla sig på god fot med Putin. Samtidigt som EU under de senaste åren har fördömt regimen för annektering av Krim, mord på regimkritiker, informationskrig och mycket därtill, har unionen fortsatt att göra sig allt mer beroende av fossila bränslen från landet. Ryssland är EU:s främsta leverantör av gas, olja och kol.

Dessutom är det svårt att åstadkomma en enad europeisk front när medlemsländerna drar åt olika håll. Vissa länder förespråkar att hålla Ryssland kort. Andra har ledare som gärna ses i möten med Putin – Frankrikes Emmanuel Macron säger sig till och med ha en ”speciell relation” med den ryska presidenten – eller högerpopulistiska regeringar som uttrycker sin djupa respekt för Ryssland.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har fördömt förgiftningen och krävt en oberoende utredning av organisationen för förbud mot kemiska vapen, OPCW. Men hans ord mister lite av sin tyngd när USA:s president Donald Trump samtidigt håller Kreml om ryggen.

Det borde inte vara svårt att kraftfullt fördöma den regim som använder nervgift för att tysta kritiker och oppositionsledare, som systematiskt bryter mot internationell lag och hotar världsordningen. Istället ser vi tomma hot på Twitter och ledare som slits mellan de egna politiska och ekonomiska intressena och de demokratiska och moraliska förpliktelserna.