Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Vi som med risk för eget liv vårdat coronasjuka är nu inte värda något

Iklädda utrustning vi inte ens visste om den skyddade oss, vårdade vi patienter med potentiellt dödligt virus. Patienter som hostade så kraftigt att viruset bokstavligt talat stänkte på vår hud. Det skriver Lisa Hassel.Bild: Johan Bävman
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Det hela började med att vi i januari månad blev varse om det nya Coronaviruset. I februari såg vi med fasa hur viruset spreds som en löpeld i Italien. När bilderna från sjukhusen i Lombardiet visades i media förstod vi inom sjukvården att detta kommer att bli ett helvete. Och det blev det!
Vi rustade, både för att kunna ta emot den enorma mängd patienter som skulle behöva vård men även mentalt. Få hade dock förstått hur det verkligen skulle bli. I mars började patienterna strömma till. Aldrig någonsin har vårdpersonalen i Sverige slitit så hårt som våren 2020.
Iklädda utrustning vi inte ens visste om den skyddade oss, vårdade vi patienter med potentiellt dödligt virus. Patienter som hostade så kraftigt att viruset bokstavligt talat stänkte på vår hud. Viruset fanns på våra händer och armar. Därefter skulle vi gå hem till våra barn och vår familj – en enorm mental stress.
Aldrig har vi haft så många intensivvårdspatienter på samma gång i Sverige och aldrig har de varit så fruktansvärt sjuka samtidigt, men vi fixade det. Precis som vi förväntas göra och som vi alltid gör. Det hade dock ett högt pris, ett enormt högt pris. Vi sjukvårdspersonal som stått i frontlinjen för de allra svårast sjuka Covid-19 patienter är vi som får betala.
I början blev vi hyllade som hjältar, intensivvården fanns på allas läppar, men sedan blev vi bortglömda. När skavsåren, näsblodet, stressen, mardrömmarna, viktnedgången, det dåliga samvetet för familj och barn man försakat, semestrar som uteblivit eller flyttats kom som ett brev på posten, så tystnade hyllningarna.
Vem tar hand om oss när posttraumatiskt stressyndrom slår till? Vad hände med alla lovord från politikerna? I början höjdes flera politiska röster för extra ersättning till oss. Men vad hände sedan? Största möjliga tystnad!
Stödpaket har sänds ut till mängder av olika delar i samhället. Restaurangbranschen fick stöd, men hamnade sedan i ett uppsving med all hemester och många har aldrig haft det så bra. En del ville även lämna tillbaka stödet de fått, men det går tydligen inte. Kultur och idrottsrörelsen blev i mars tilldelade 1 miljard i stödpengar och nu i augusti får kulturen 1,5 miljarder till och idrottsrörelsen ytterligare 1 miljard, för att nämna några. Totalt har stödpaketen varit värda mer än 300 miljarder kronor, om inte mer!
Jag är fullt medveten om att många haft det väldigt tufft under dessa tider, men jag kan ändå inte förstå varför vi som kämpat med våra liv som insats för att rädda livet på alla de som drabbats av Covid-19 och där fortfarande många av vårdpersonalen lider av biverkningarna, inte är värda en enda krona extra för allt vårt slit och allt vi har försakat. Dessutom får vi höra att det inte kommer att finnas pengar till en bra löneförhöjning de närmaste åren.
I dagsläget tror jag inte att det finns många inom sjukvården som verkligen känner sig uppskattad för den stora arbetsbördan i svåra förhållanden med hög psykisk stress vi genomgått för att vårda covid-19 patienter under den största pandemin som drabbat Sverige i modern tid.
Låt inte mina misstankar om att vår enorma insats redan är bortglömd besannas. Var är vår ersättning för riskarbetet vi utfört? Tar ni politiker inte ansvar för oss sjukvårdspersonal så kommer vården inte att fungera så länge till. För när vi redan gick på knäna så lyckades vi ändå mobilisera kraft för att genomföra detta fantastiska jobb för Sveriges befolkning.
Lisa Hassel
Iva-ssk
Helsingborg
Gå till toppen