Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Marcus Ekdahl: ”Årsdagar kan skava och vara obehagliga”

Fackeltåg i Klippan söndagen den 10 september 1995, två dagar efter mordet på Gerard Gbeyo.Bild: Jan Aldosson/NST
Jag hade gått förbi cypressbuskarna dagligen i flera år utan att fästa någon större uppmärksamhet vid dem.
Men jag minns hur annorlunda platsen kändes den där måndagen i september för 25 år sedan när jag var på väg till skolan.
Det var där livet hade runnit ur Gerard Gbeyo två dygn tidigare. När den unge ivorianen steg av bussen i Klippannatten upptäcktes han av ett gäng unga nazister. En av dem, en sextonåring, trädde på armbindeln med hakkors innan han högg offret i bröstet med sin butterflykniv.
Det är märkligt med minnet. Jag kan nästan fysiskt förnimma samma obehag och känsla av vanmakt när jag går förbi platsen idag som då, medan jag måste ta hjälp av tidningsarkivet för att få rätt på ordningen i händelseförloppet. Som att det bara tog ett par dagar innan någon placerade ett svartmålat kålhuvud på platsen med texten ”En knarkhandlare mindre som vi slipper klä och fö.” Som att fallet gick hela vägen till Högsta domstolen innan 16-åringen till slut dömdes till fyra års fängelse för mord.
Däremot minns jag stöveltrampet och bomberjackorna som föregick mordet. Över en sommar var Åbyskolan där jag gick på gymnasiet plötsligt nedlusad av rakade huvuden och vit makt-musik.
Bråken och konflikterna var vardagsmat när olika grupper stötte på varandra i korridorerna, musikhörnan eller i matsalen.
Det var under åren kring mordet som Klippan blev ett av Sveriges värsta nazistfästen.
”Varför dra upp detta?” En fråga som Helsingborgs Dagblads kulturskribent Johan Malmberg resonerar kring i en stark krönika som publicerades i samband med att det i veckan gått 25 år sedan rasistmordet. Årsdagar kan skava och vara obehagliga men att minnas dem fyller flera funktioner. Att det faktiskt ger resultat när alla delar av samhället kraftsamlar och aktivt motarbetar antidemokratiska krafter. I Klippan brinner inga kors längre.
Att gå tillbaka innebär också att bättre förstå och förklara samtiden. Varför är vi där vi är idag och hur kommer framtiden te sig?
Det heter att historien aldrig upprepar sig men nog har vi mycket att lära av den.
Här har journalistiken en viktig roll. Vi måste förklara och ge sammanhang.
Därför är det inte bara Klippanmordet vi återvänder till. I höst har det gått fem år sedan flyktingkrisen. Det var då världen fick bevittna hur hundratusentals människor reste i överlastade gummibåtar på Medelhavet för att sedan fortsätta, ofta till fots, upp genom Europa. Ett skeende som kommit att påverka Sverige djupt och visat på sprickor i EU-samarbetet.
Under 2015 sökte runt 163 000 människor asyl i Sverige. Hur gick det för dem som kom till nordvästra Skåne, vilken effekt fick krisen på vårt samhälle och var står vi idag?
Om detta vill vi berätta.
Gå till toppen