Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Var är Gardell-uppropet för demonstrationsfriheten?

Det blir konstigt att tillåta teater och konserter, men inte gatuprotester.

Jonas Gardell.Bild: Stina Stjernkvist/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Ska vi kalla det Lex Jonas Gardell?
Efter att komikern krävt kulturministerns avgång i Expressen (3/8) rasslade det plötsligt till i regeringsmaskineriet.
Det gick visst att göra något för att rädda det blödande teater- och nöjeslivet.
Plötsligt var nästan alla överens: politiker, nöjespersonligheter, kulturchefer. Vi måste, som Gardell formulerade det, ”sluta se på kultur och underhållning som grädden på moset, något trevligt till kaffet, något som inte är på riktigt allvar”.
Regeringen ville nu göra undantag från 50-personersgränsen. Sittande arrangemang med ett visst avstånd ska vara okej.
Förslaget, som ännu inte klubbats, är inte riskfritt. I praktiken väger man vissa smittspridningsrisker mot andra värden, som att en hel bransch går på knäna och att fria scener befaras gå under.
Många har redan anmält sin expertis för att göra den kalkylen. Men man kan också fundera över vilka värden som överhuvudtaget tas upp i vågskålen.
Hur är det med demonstrationsfriheten – ett värde som vi en gång skattade så högt att vi skrev in det i grundlagen?
Isoleringens år 2020 är också gatuprotesternas år. Inte bara mot diktaturerna, som i Hongkong och Minsk, utan också mot statligt våld i demokratierna. Efter att amerikanen George Floyd kvävts ihjäl av en polis har det hållits Black Lives Matter-demonstrationer över hela världen, också i Sverige.
Som Polismyndigheten påpekar i sitt remissvar på regeringens förslag: Tidigare har principen varit att polisen bara ska upplösa demonstrationer i yttersta undantagsfall. Men med de nya reglerna har man redan upplöst flera.
Så hur ska vi tolka det faktum att mötesförbudet tycks ligga fast, när vi nu tycker att det är värt risken att låta folk gå på teater och fotboll igen? Är det kanske ändå inte så farligt om vi naggar några konstitutionella rättigheter i kanten? Det är viktigare att få snurr på ekonomins hjul än på demokratins?
Att ha rätt att demonstrera är inte samma sak som att man bör göra det. Problemet är att så många tycks beredda att lägga sin frihet i polisers händer. Det är samma brist på principiell analys som när polisen häromveckan av oklara skäl stoppade koranbrännaren Rasmus Paludan. Det handlar inte om vad vi tycker om honom, det handlar om att det ska finnas tydliga gränser för när staten stoppar manifestationer.
Det finns nämligen alltid argument emot folksamlingar. Det kan bli bråk, det skräpas ner, det kostar polisresurser. Vi vet inte hur länge man kan sätta mötesfriheten på undantag innan det blir ett normaltillstånd. Om ett antipluralistiskt, nationalistiskt parti skulle få regeringsmakten skulle de kunna utnyttja slarvet, hitta en ursäkt om rikets säkerhet och kväsa sina motståndare med polisens styrka.
Det kanske är dags för Jonas Gardell att skriva en ny artikel.
Läs också Var kommer hotet från, polisen?
Läs också Glöm inte den här Malmöbilden
Läs också Förbud mot demonstrationer är något oerhört
Gå till toppen