Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Louise Bringselius: "Utan proportioner riskerar samhället att falla samman."

Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn provocerar medvetet.Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Detta är en opinionstext av en fristående kolumnist. Åsikterna är skribentens egna.
Det är bra när enskilda människors röster och berättelser får utrymme i debatten. Så ökar förståelsen mellan människor och vår känsla av samhörighet och gemenskap. Men vad händer när vi tappar vår känsla för proportioner – när varje berättelse tas som bevis för en hotbild långt bortom det enskilda fallet?
Ibland är nämligen saker varken mer eller mindre än de ser ut att vara. En felbehandling i vården behöver inte betyda att vi har en hel vårdapparat i förfall. Ett dåligt samtal med dina barns lärare behöver inte betyda att hela skolan är dålig. Att någon ber dig att sluta tala kränkande om andra betyder inte att yttrandefriheten är hotad.
En av de stora utmaningarna i framtiden kommer vara att förmå människor att inte reagera på provokationer eller generalisera utifrån negativa erfarenheter i det lilla. Det kommer alltid finnas radikala grupper som vill hetsa människor mot varandra genom att skada dem eller de symboler som är av betydelse för dem. I ett samhälle som har blivit allt mer försiktigt och ansiktslöst känner dessa radikala grupper sig kallade att utmana.
För att undvika att gå i denna fälla måste vi ständigt vara vaksamma på proportioner. Hur många är vittnesmålen egentligen och representerar de verkligen en större bild?
Provokationerna kan ta alla former, från stora attentat till lågmälda texter. Boken Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn (Fri tanke förlag 2020) är ett exempel på en text som medvetet provocerar, men som saknar proportioner. Medan otaliga studier visar hur kvinnor diskrimineras i akademin väljer författarna att hävda att det stora problemet i stället är det motsatta. Plötsligt är männen offren på genusdoktrinens altare. Till bevis anför de händelser som möjligen kan vara intressanta var för sig, men som inte säger något om omfattningen av det elände som påstås råda, vilket otaliga recensenter har påtalat. Men när myten väl har fått vind i seglen är den svår att stoppa.
Men provokationer kan också skapas av media. Ett exempel är när flera medier rapporterade om ”protester” mot Triumf glass, eftersom deras glasspinne Sitting Bull ansågs ha ett rasistiskt namn. I praktiken visade det sig vara enbart en liten grupp som hade framfört kritik.
Riskerna har ökat med sociala medier, där enskilda vittnesmål lätt kan göras till något mycket större. Därför är det fullständigt avgörande att Sverige har trovärdiga etablerade medier med resurser att göra tidskrävande fördjupningar. Idag gör dock sviktande annonsintäkter att många seriösa lokaltidningar går på knäna. Det gör public service viktigare än någonsin.
Utan proportioner riskerar samhället att falla samman. Då är det lätt att svepas med i en cynism som sätter oss på läktaren och gör det legitimt att fnysa åt andra utan att själv bidra till förändring. Det kan kännas bra för stunden, men på sikt blir vi då alla förlorare.
Gå till toppen