Med bara veckor kvar till det amerikanska presidentvalet och beskedet att Högsta domstolens ledamot Ruth Bader Ginsburg har gått bort är frågan om demokrati minst sagt het.

Vad innebär demokrati? Flest röster vinner?

Det finns ingen definition av begreppet som alla håller med om, inte minst för att den ständigt förändras – den som vill gräva djupare i detta kan gärna lyssna på Filosofiska rummet i P1 (20/9): "Demokratin under attack, men hur ska den överleva?". Men grundläggande delar i en demokrati måste ändå vara allas lika värde, mänskliga rättigheter, fri åsiktsbildning, tryckfrihet och yttrandefrihet, likhet inför lagen och fria val.

Bland annat detta handlar dagens läsarbrev om.

Carl Rudbecks kolumn "Man kan vara demokrat utan att vara liberal" (7/9) inleds med konstaterandet att den liberala demokratin är under attack, men däremot inte demokratin, det vill säga folkstyret i sig.

Av fortsättningen i artikeln framgår att Rudbeck med jämnmod skulle bära en nedmontering av den liberala komponenten: garantier för frihet, jämlikhet, rättssäkerhet. Han gör gällande att man ”kan vara demokrat utan att vara liberal.”

Det kan man. Ungerns premiärminister Viktor Orbán är demokrat, han har getts makten av folket i ett fritt val. Ungern är vad Orbán själv kallar en ”illiberal demokrati” – ett folkstyre utan politisk liberalism.

Ett annat exempel: Donald Trump är framröstad i ett demokratiskt amerikanskt val. Han har som president till punkt och pricka följt manualen för underminerandet av den liberala demokratin: attacker mot den oberoende pressen, rättsstaten, den fria forskningen och kulturyttringar som han inte gillar.

Rudbeck skriver att mycket av kritiken mot Trump härrör från en missuppfattning av vad demokrati är. Man kan undra om Rudbeck vet vilka kritikerna är.

Skälet till Rudbecks angrepp på vad han kallar ”det liberala evangeliet” är hans åsikt att det bland annat har gagnat en globalisering med negativa konsekvenser för många. Det har han rätt i. Och kan glädja sig åt att bland annat mottagare av Ekonomipriset tycker som han. Den nyliberala ekonomiska doktrinen omsatt i praktiken sedan 40 år och en ohämmad globalisering har gått illa åt många. Men en försvagning en av den liberala demokratin som ett sätt att bota liberala sjukdomar av det här slaget är en medicin med farliga biverkningar.

Utvecklingen med gängbrottsligheten och det allt vanligare rättstrotset är sannolikt till stor del en effekt av att en allomfattande kravlöshet tillåtits de senaste decennierna.

Att regeringskansliet inte vill se detta samband är i linje med den politiska ambitionen genom att med minskade krav bland annat få fler att ta den numera urvattnade formen av studentexamen. Det sorgliga är tyvärr att de negativa konsekvenserna är omfattande.

Dels drabbar en kravlösare miljö dem som verkligen behöver hjälp att styra upp sitt liv och dels blir det ett dåligt stöd för ungdomar från hem utan studievana.

Konsekvenserna är logiska: skoltrötthet eller skolk, svårare att få ungdomar till yrkesutbildningar, flera år inom utbildning till akademiska yrken inte sällan utan att nå målet och i värsta fall med studieskulder.

En kravlösare miljö innebär att små felsteg tillåts bli stora och därmed svårare att åtgärda. Samhället signalerar alldeles för sent och då för halvhjärtat var gränserna går.

I ett samhälle som på grund av ovanstående och en mängd andra orsaker håller på att tappa greppet måste en helomvändning ske. Krav måste bli en naturlig del av uppfostran och skolvistelse och är det oundvikliga fundamentet för ett fungerande samhälle.