Att vara tonårsförälder är på sätt och vis att bara gå runt och vänta på att en oskuld ska gå förlorad. Åh nej, missförstå mig rätt, det handlar inte (bara) om sex. Det handlar om att livet ska uppenbara sig för ens snart-inte-längre-ett-barn i all sin relativa skröplighet. Kärleken ska slå henne till marken bara för att på något magiskt vis ändå gå över. Drömmar ska krossas, livet ska byggas upp på den desillusionerade grund som kallas vuxenhet, bra eller dåligt. Som förälder är det ett ständigt avvägande: förbereda henne på alltings relativitet eller bekräfta hennes oskuldsfulla tro på känslornas entydighet och oändlighet.