Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Nu är en tsunami på väg i form av en klimatkatastrof som hotar oss alla

Om du skulle se tecken på att en tsunami var på väg, skulle du då inte göra allt vad du förmår för att varna och försöka få alla att sätta sig i säkerhet? Det skriver Birgitta Hallberg. Bilden är från Kamala Beach i Phuket, Thailand som drabbades förödande av tsunamin 2004.Bild: TEH ENG KOON
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Vi har i Sverige (än så länge) ett tämligen gott socialt skyddsnät på olika områden i samhället. I bland annat sjukvården, arbetslivet och trafiken försöker man ständigt utveckla olika säkerhetssystem, och utöver de allmänna finns också en mängd privata försäkringar för väldigt mycket. Det är enligt min mening synnerligen bra att vi kan känna oss trygga, och inte behöver bli så drabbade när vi råkar ut för oförutsedda svåra händelser.
Frågan är dock om det kan finnas en baksida med detta? Har vi blivit så vana vid att det ska finns lösningar som skyddar oss i alla lägen, att vi inte kan ta in vilka hot som föreligger och vilka risker vi faktiskt tar?
Nyligen råkade trafikanterna en morgon ut för svår dimma, som bland annat ledde till seriekrockar på E:6an med många inblandade. En bekant - som jag uppfattat som en omdömesgill person - råkade vara en av dessa. Bilen blev i det närmaste skrot men själv klarade han sig lyckligtvis. Han berättade att han inte körde fort, "bara i hundra". Förmodligen var det fler av de inblandade som gjorde detsamma. Att i tät dimma köra i 100 km/tim, även om det är på en motorväg, ter sig för mig som att riskbedömningen fallerar. Tänker man att det borde vara problemfritt trots mycket begränsad sikt? Litar man helt på bilens säkerhetssystem? Är man trygg med att man i alla fall har försäkringar…
Nu i Coronatider har vi fått väldigt mycket information om antal sjuka och döda. Vi har fått veta att även unga kan drabbas, att förloppet kan gå mycket snabbt från de första symtomen och att döden i denna sjukdom kan bli ytterst kvalfull. Ändå är det väldigt många som nu i ökande omfattning frivilligt utsätter sig för risken att bli smittad bland i samband med uteliv och fester. Hur tänker man då?
När det handlar om den största risken av alla i vår tid, den pågående klimatkrisen, så förefaller den stora majoriteten av svenskarna tämligen obekymrade. Man fortsätter bete sig som hotet inte existerar. Man verkar inställda på att fortsätta konsumera mat, kläder och prylar på ett helt ohållbart sätt, och att så snart det blir möjligt återgå till att resa runt i världen.
För två år sedan publicerades den så kallade IPCC-rapporten, sammanställd till FN av 700 oberoende forskare från 90 länder. Där konstaterades att vi står inför enorma utmaningar om vi ska kunna bromsa den galopperande klimatkatastrofen. Vi måste radikalt förändra vårt sätt att leva och konsumera, hur vi transporterar oss, producerar el, livsmedel, industriprodukter osv. Många beslut måste förstås fattas på politisk nivå nationellt och internationellt. Men om inte vi vanliga medborgare accepterar läget, försöker förändra våra prioriteringar och också driver på politikerna, så kommer vi att ha små möjligheter att hejda katastrofen. Det existerar inga storskaliga tekniska lösningar som kan ta bort den koldioxid vi redan släppt ut.
Om vi inte handlar nu kommer de barn som föds idag att som 30-åringar få kämpa med en tillvaro präglad av enorma svårigheter: långvarig torka och vattenbrist omväxlande med ihållande regnperioden med stora översvämningar, kraftiga stormar, skogsdöd, missväxt och livsmedelsbrist, kanske krig om krympande resurser. Vi måste snarast öppna våra ögon och öron och försöka ta in denna överhängande risk i vårt medvetande även om det är smärtsamt.
Det är lätt att avfärda alla som försöker varna för dessa hot och risker som överdrivet alarmistiska. Men om du skulle se tecken på att en tsunami var på väg, skulle du då inte göra allt vad du förmår för att varna och försöka få alla att sätta sig i säkerhet? Nu är en tsunami på väg i form av en klimatkatastrof som hotar både dig själv och dina barn och barnbarns framtid, och i förlängningen mänsklighetens överlevnad. Hur ser din riskbedömning ut, är du verkligen beredd att fortsätta med överkonsumtionen - trots konsekvenserna - för att slippa förändra ditt liv?
Birgitta Hallberg
Gå till toppen