Jag har ofta undrat hur det tidiga 1600-talets läsare tog emot Cervantes tvådelade roman om Don Quijote, den som brukar kallas världens första moderna. Såg de sig själva i skrattspegeln, förlägna över egna illusioner och ideal som gått över styr? Såg de en hejdlös satir över dåtidens religiösa och politiska hyckleri, eller en hisnande pikaresk och äventyrsberättelse; en skildring av tragikomiska balansakter på galenskapens gräns eller rentav något ädelt i den förryckte riddarens kärlekslängtan?