Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Heidi Avellan: Dyk igen, få upp sanningen.

Hålet i skrovet påminner om revan i berättelsen. Frågorna kring Estonias förlisning måste få svar innan den utlysta gravfriden kan bli riktig frid.

De anhöriga har rätt att veta. Medborgarna, likaså.Bild: Claudio Bresciani / TT
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Det blåste storm därute. Mälarens vågor gick höga nedanför sovrumsfönstret när nattchefen från redaktionen i Helsingfors ringde:
Ett haveri på Östersjön. En färja hade förlist i ovädersnatten. Som korrespondent för finländska Hufvudstadsbladet var det självklart att jag skulle rapportera, men tidningen hade precis gått i tryck. Till nästa tryckstart var det nästan ett dygn. Gott om tid.
Ändå gick det inte att somna om. Det var på småtimmarna den 28 september 1994: 0.55 hade första smällen hörts, nödanropet mayday sändes klockan 01.24 och 01.29 kom det sista nödanropet: "Det ser verkligen illa ut."
En del experter skulle säga att en båt av den storleken aldrig förr gått under så snabbt utan att vara utsatt för sabotage.
Jag stirrade på stormen och anade ett långt jobb, fast inte riktigt hur långt. Anade inte hur svårt det skulle bli för alla drabbade. Eller hur den estniska bilfärjan m/s Estonias förlisning skulle bli också ett svenskt nationellt trauma.
Ett kvartssekelsenare tar ett tyskt fartyg ett dokumentärteam till haveriplatsen. Dykare tar bilder som skakar om den officiella berättelsen om vad som händer den där natten.
Förlisningen lärde oss ett nytt ord: bogvisir. Det som föll av och ska ha släppt in vatten. Men de bilder dykarna nu kommer upp med visar ett fyra meter långt hål i skrovet, det som nu visas på dokumentären Estonia – fyndet som ändrar allt. Hur uppstod det? I dokumentären kopplas det till överlevandes vittnesmål om två kraftiga smällar, kraftig slagsida och vatten som forsar in.
Först lovade regeringen att Estonia skulle bärgas. Men några månader senare bestämdes att hon skulle ligga kvar, "av etiska skäl", och täckas med betong.
Sjöfartsverkets dåvarande chefsjurist Johan Fransson framhöll nämligen att det skulle vara oerhört riskabelt att bärga fartyget och att det skulle kunna leda till skador på kroppar och räddningspersonalen. Han var en duktig kommunikatör, så detta blev sanning. Ändå hade dykare från företaget Rockwater varit inne i vraket och hävdade att det var möjligt att lyfta flera kroppar.
Ett etiskt råd hade ett avgörande inflytande på beslutet att inte bärga fartyget och de omkomna 1994, men alla som var med den gången är inte lika övertygade idag. Biskop emerita Caroline Krook bekräftar det uppenbara: de kunde bara gå på den information de fick – från Sjöfartsverket. Hon uppfattade svårigheterna som närmast oöverstigliga – men "tänk om vi på ett sätt var förda bakom ljuset"?
Efter Sovjets sönderfall kom militärt material på drift. Västländer var intresserade av att komma över vapen och system. En del fraktades via Estland, ombord på Estonia, uppges i dokumentären.
Uppgifterna har cirkulerat sedan färjan gick under. Först avfärdades detta, men tio år efter förlisningen vittnade den pensionerade tullintendenten Lennart Henriksson i Stockholm om att han några veckor före olyckan fick order "från högsta ort" att blunda för några bilar som skulle komma den 14 och 20 september. Han granskade dem ändå och hittade vad han uppfattade som militär elektronik.
Men frågan är om det fanns militär materiel ombord förlisningsnatten. Då var han ledig.
Debatten blev intensiv och en utredning visade att Estonia mycket riktigt använts för hemliga militära transporter – de två datum som var kända. Regeringens utredare, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, försäkrade att inget gett honom "någon grund att anta att försvaret eller försvarets materielverk försökt transportera" något förlisningsnatten.
Misstron kvarstod. För överlevande vittnar om att militärfordon körde ombord på båten strax innan den – försenad – lämnade Tallinn. Dokumentärens tes är att Ryssland ville sätta stopp för den här trafiken och att väst ville dölja att militär materiel fraktades på ett civilt passagerarfartyg.
Estonia gick under vid finska Utö och 852 människor miste livet. Ines Uusmann (S), ansvarig minister, förklarade att förlisningsplatsen skulle betraktas som en gravplats och att "i och med det är det också kriminellt att gå ner till vraket".
För att skydda från plundring enades Estland, Finland och Sverige om att göra det olagligt att dyka vid vraket med en särskild lag om gravfrid. Senare har alla Östersjöstater, utom Tyskland, anslutit sig till avtalet.
Men vad ska avtalet skydda? Henrik Ringbom, docent i havs- och sjörätt vid Åbo Akademi, säger i Studio Ett (6/10) att syftet är att stoppa plundrare – det finns massor av sprit ombord, pengar och troféer. Staterna är inte hindrade att låta undersöka vraket, att den svenska haverikommissionen hävdar motsatsen handlar enligt honom om den svenska lagen.
Estlandsregering vill ha en ny utredning. På goda grunder.
Så länge misstankarna finns är det svårt att tala om frid. Estoniaoffrens anhöriga behöver besked. Medborgarna måste kunna lita på sina regeringar, lita på att sanningen inte begravs i bottendyn. Resande vill veta vad som sänker en stor färja.
Det är förmodligen både farligt och svårt att ta sig ner och undersöka. Men det bör göras. Först när frågorna besvarats kan gravfriden sänka sig över Estonia.
Gå till toppen