Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Familjecentral undervärderat redskap för integration

Skulpturen ”En öppen hand” i brons av Kerstin Cecilia Ahlgren, står längst ut på piren i Höganäs hamn.Bild: Anders Malmberg
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Läste i söndags Thord Erikssons utmärkta, men skrämmande artikel ”En utsträckt hand som nu dras tillbaka” i HD, där han skriver om hur oupplyst rädsla styr Sveriges flyktingpolitik och om de frivilliga krafternas betydelse för ensamkommandes integration.
Jag arbetar som BVC-sköterska i Höganäs men har också hand om hälsosamtalen med våra nyanlända. Träffar alltså en del av alla dessa människor som nu debatteras i massmedia och i valdebatter. Som ett exempel möter jag den unga kurdiska kvinnan som flytt från norra Irak. Jag ser hur hon knyter sina händer när hon berättar om hur rädd hon var när de vandrade genom mörka skogar i Grekland.
Familjen flydde i omgångar men är nu samlade, hon ler när hon berättar detta. Har bara gått några år i skolan i Irak, men efter knappt två år i Sverige pratar hon imponerande bra svenska. Drömmer om att bli undersköterska, det glittrar till i ögonen när hon berättar detta. ”Tror du att jag kan klara det?”
Jag pratade med en ung man från Syrien om han fått BCG-vaccin, han vet ej. Jag får titta på armar och rygg efter det klassiska märket efter detta vaccin, ser då långa ärr på ryggen. När jag frågar berättar han att han suttit i Assads fängelser i 1,5 år. ”Jag orkar inte prata om det”, säger han och gömmer sitt ansikte i sina händer.
Till BVC går man på täta besök om man har spädbarn. Oftast får familjerna stort förtroende för oss, det är vi som får frågorna ”Kan du hjälpa mig så min man får komma hit?”, eller ”Kan du hjälpa mig så vi får en större lägenhet?” (De forna flyktingboendena Margareteberg och Örestrand, räknas nu som eget boende, med små krumma rum, väldigt slitet.)
Som BVC-sköterska gör vi hembesök till nyfödda och vid åtta månaders ålder. Besökte en familj på Margareteberg, två vuxna, en femåring och en liten nyfödd. Måttade med steg upp deras lilla rum: Cirka 25 kvadratmeter stort.
Jag har nu också träffat flera så kallade kvotflyktingar, alltså de som tilldelas Sverige genom FN. Dessa placeras på ovannämnda boenden och har rätt till ett antal träffar med socialsekreterarna. De erbjuds SFI, men förväntas klara sig själv utöver detta.
Men det kan också vara unga mammor som antingen har med sig ett spädbarn, eller kanske föder ett barn här. De erbjuds här i Höganäs – ingenting. Ingen språkundervisning, enda alternativet är ett Språkkafé på biblioteket som nu legat nere under pandemin under våren och sommaren. Tack och lov finns Rädda Barnen och Röda Korset, det är dessa som står för medmänsklighet.
Jag har tidigare arbetat i Helsingborgs kommun på en av kommunens familjecentraler. En familjecentral är ett helt klart undervärderat redskap till integration. Det finns barnmorska, BVC, familjerådgivare och en fantastisk öppen förskola där föräldralediga kan gå med sina barn. Här gäller inte bara klossbygge och Imse Vimse Spindel, här sker ett fantastiskt integrationsarbete i form av temadagar om olika saker, både praktiska (där de bjuder in tandhygenist, dietist, pratar om barnkonventionen och så vidare) så som kulturella. Till exempel kom det en dam från Helsingborgs symfoniorkester och spelade harpa för barnen.
Samtidigt erbjuds SFI för föräldralediga på alla familjecentraler i Helsingborg, och man har haft dessa öppna under pandemin för att motverka att föräldralediga, ofta kvinnor, isoleras. Tala om integrationsarbete, detta alla ropar efter! Men i Höganäs blir detta första år med barnet ett förlorat år integrationsmässigt och för möjligheten att komma in i svenska språket.
Gå gärna in på till exempel Familjecentralen Högaborgs hemsida och se allt spännande som pågår där. Här har vi också en yrkesgrupp som definitivt borde applåderas på balkongerna, eller ännu bättre: Ses som en enorm resurs och belönas därefter! Men en familjecentral i Höganäs har tidigare Region Skåne satt stopp för.
Den öppna handen längst ute på piren borde kanske lyftas upp och vändas ut mot havet istället. ”Stopp-gör er icke besvär”.
Kristina Hessing Nilsson
Höganäs
Gå till toppen