Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Jag blir oroad av yngre generationers risktagande – var är solidariteten?

I träningslokalen myllrade det av människor utan kontroll av antal, skriver Louise Lundberg.Bild: Janerik Henriksson/TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Ministern för högre utbildning, Matilda Ernkrans, har gått ut och uppmanat studenter att på ett mer ansvarsfullt sätt respektera smittskyddsåtgärder. Tyvärr har ju samhället kommit att präglas av en ålderssegregation där bördan av restriktionerna fördelas mycket ojämnt. Hos ansvarstagande 70-plussare föds en frustration då övriga grupper allt mer struntar i hänsyn och försiktighet.
Själv befinner jag mig i en mellangrupp som åldersmässigt ytterligare några år ”får” röra mig fritt men ändå försöker reducera riskerna. På grund av många och nära relationer till den isolerade gruppen ser jag det lidande och de praktiska problem som restriktionerna skapar.
Genom mitt engagemang i en måttligt stor frikyrkoförsamling har jag sedan pandemiutbrottet brottats med frågorna hur man gör den verksamheten så smittsäker som möjligt. Glesa möbleringar, livesända eller dubblerade sammankomster, inställda träffar för ”de äldre”, strikt hantering av servering och naturligtvis respekt för 50-gränsen, en kännbar förändring av rutinerna som kyrkorna delar med andra arrangörer av offentliga tillställningar inom idrott och kultur.
Det går därför inte att undvika irritation vid besök hos andra samhällsfunktioner, exempelvis livsmedelsaffärer. Uppenbart sätter jägarinstinkten in då det gäller att samla föda och en potentiell smittkälla tacklas glatt för att nå den rätta burken i hyllan. För att undkomma trängseln får man utveckla en komplicerad koreografi där huvudtemat blir att lämna företräde. Okej, som yngre pensionär har man ju den tiden att tråckla sig fram mellan montrarna.
Då jag nyligen följde barnbarnen till en idrottsaktivitet i en föreningsdriven lokal blev jag dock allvarligt oroad av den yngre/medelålders generationens risktagande.
I träningslokalen myllrade det av människor utan kontroll av antal och på de minimala serviceytorna trängdes reception, servering och försäljning. Senare på kvällen skedde även bufféservering av mat från bord uppställda vid den trånga in- och utpassagen. Ingen tog notis om fysisk distansering utan det pustades och frustades inom droppavstånd, kramades och high-fivades hejvilt.
I den lilla sittgruppen berättade en ung kvinna att hon hellre satt där och distanspluggade än hemma i ensamheten. Här riskerade hon inte ensamhet eftersom kompisarna avlöste varandra i den lilla soffan.
Jag inser att den här föreningen inte utgör ett enstaka skräckexempel. Under färden därifrån i höstmörkret passerade vi åtskilliga upplysta liknande lokaler. Visserligen befolkas de mestadels av unga personer som tål en Covid-19-infektion. Oavsett symtom bidrar unga sjuka dock till en alltmer alarmerande statistik som hindrar myndigheterna från att lätta på regelverket.
När statsministern uttryckte att ”vi ska ta oss igenom det här tillsammans” syftade han på ett solidariskt kollektiv. Men många kanske tänker lika snävt som då president Trump använde samma formulering och syftade på sig själv och hustrun.

Louise Lundberg

70-minus pensionär
Gå till toppen