Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ola Tedin: Hiv och corona. Så olikt. Så likt.

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Teaterföreställningen Kurage, som spelats ibland annat Lund och Kävlinge under den gångna veckan, är berättelsen om tre människor som, helt oförberedda, möter aidsvågen i mitten av 1980-talet. Pjäsen är fiktiv, men bygger på verkliga personer och verkliga händelser ur samtidshistorien.
För den som hade bekanta på 1980-talet som rycktes bort i den fruktade, då obotliga sjukdomen, är uppsättningen en skrämmande påminnelse om hur lätt civilisationens fernissa skavdes bort under tyngden av okunnighet, rädsla och hysteri.
En präst, en begravningsentreprenör och en läkare möter i sina yrkesroller den okända och skrämmande sjukdomen.
Men de möter inte bara hiv och aids. De möter fördomar, rädslor och avståndstaganden.
Ska du jobba med bögar? De ska ju ändå bara dö, får den unge vikarierande läkaren PehrOlov på Roslagstull höra av en kollega.
Är det du som är aidsprästen? Anhöriga vill inte att Ulla-Britt ska begrava deras söner, för då förstår alla att de dött i den skamliga sjukdomen.
Är ni så jävla korkade att ni inte vill ha liket i en plastsäck så förtjänar ni att få aids själva, får begravningsentreprenören Krister höra av ett obduktionsbiträde.
Aidsutbrottet var så otroligt annorlunda jämfört med coronapandemin som just nu håller världen i en långsamt kvävande omfamning. Offren idag är ofta äldre och multisjuka. De som arbetar med att vårda och lindra har hjältestatus. De som drabbas kan vara vem som helst och de kommer inte ur en marginaliserad eller föraktad grupp. De döda förs värdigt till den sista vilan – coronadöden är obeveklig och orättvis. Men inte skambelagd.
Det är ljusår från den missaktning många av dem som ställde upp och begrov, svepte, vårdade och tröstade de aidssjuka fick utstå. Paradoxalt nog för att de vigt sin tid åt att bota eller lindra en sjukdom som bara smittade på två klart och tydligt definierade sätt: sexuellt eller via blod. I början av aidsvågen vägrade laboratorier att analysera blod från sjuka. Idag tycks det obegripligt. Döda i corona sveps inte heller i plastsäckar som klistras ihop med gul tejp med varningstexten ”smittsamt avfall”.
Ändå finns det beröringspunkter. Okunskapen, myterna, fördomarna. Likgiltigheten inför virusets spridning på landets äldreboenden liknar också 1980-talets kallsinnighet inför ”bögpesten”.
Att ta sig an medmänniskor sjuka i aids krävde till en början kurage, mod. Samma gäller dagens vård- och omsorgspersonal som går till jobbet i vetskap att de kan föra med sig ett smittsamt virus som kan göra deras nära och kära illa även om de själva kanske undkommer infektionen med bara en lätt feber.
Idag är aids inte den dödsdom det en gång var, tack vare bromsmedicinerna.
Vi som lever i coronans tidevarv väntar fortfarande på vaccinet.
Gå till toppen