Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Matt Berninger på solokvist bär oftare än det brister

Utan The National behöver sångaren inte prestera lika hårt för att göra sig hörd. Resultatet är en samling mer avslappnade låtar, om än med samma underliggande allvar som alltid.

Matt Berninger är sedan tre decennier sångare i The National, ett band som bildades i Ohio 1999. Vid sidan av bandet har han samarbetat med Phoebe Bridgers, , Brent Knopf, Andrew Bird och Joy Williams. ”Serpentine prison” är hans solodebut.Bild: Chantal Anderson

Matt Berninger

ROCK. Serpentine prison.

Så lätt det är för den som konfronteras av ett rockband med en sjungande poet i centrum att få för sig att det är den där killen och hans låtar som är huvudsaken, resten är påhäng och utfyllnad. I fallet The National — det senaste decenniets kanske mest konsekvent briljanta rockband — är sanningen mycket krångligare och mycket mer spännande än så.
Hos The National är snart sagt allting huvudsaken. Det tydligaste kreativa kraftfältet är uppspänt mellan tvillingarna Bryce och Aaron Dessner, som båda har gedigna erfarenheter inom modern konst- och filmmusik. Nästan lika viktig för bandets skiftande identitet är trummisen Bryan Devendorf, en rocktrummis som säger sig hata rockmusik men antagligen bara har svårt att finna sig tillrätta i konventionerna.
Matt Berninger är den nog så tongivande pratsångaren, en djup baryton av den sorten som får pannor att läggas i veck och matrismakare att googla fram namnet på sångaren i The Tindersticks för att placera det precis mitt emellan Nick Cave och Leonard Cohen. Han må se ut som en frontfigur, men viktigare än var han står placerad är att han är en del av något större.
När han ger nu ger ut låtar i eget namn närmar han sig en vanlig tradition av sjungande låtskrivare, med ett sound som kan upplevas avskalat, men vad vi hör är inte kärnan i The Nationals musik; detta är bara en många aspekter av bandet — renodlad. Lämnad i fred, om ni så vill.
I studion med Booker T Jones, producenten som utöver egna bandet Booker T Jones & The MG:s jobbat med och för Otis Redding, Isaac Hayes, Willie Nelson, Rosanne Cash, Neil Young, Linda Ronstadt och John Lee Hooker.Bild: Chris Sgroi
Men visst känner vi igen honom: det surmulet sarkastiska i de samtalssluddrande orden, den magnetiska attraktionen som nästan verkar oavsiktlig. Melodierna är lite tydligare än vanligt, något som sångaren ger producenten Booker T Jones erkännande för — veteranen utmanade honom att göra saker som inte omedelbart ligger för honom, tydligast i ”Collar of your shirt” där Berninger kliver en oktav upp från sin bekvämlighetszon.
Booker T har producerat lyhört och med finess; han bidrar med klangfärg (klaviaturer, snyggt blås i framför allt ”Loved so little” och fina ”Take me out of town”, smakfulla och bara sporadiskt återkommande gitarrer). Dessa överlag försiktiga insatser smyckar ut, men tar sällan fokus och distraherar aldrig från dessa tio låtar som är överlag enkla och raka i presentationen. Lite jämntjockt blir det allt, ibland faktiskt småtråkigt, men den uppmärksamme lyssnaren upptäcker så småningom att varje spår är unikt.
Äventyret är alltså mindre än hos bandet, men det finns något starkt tilldragande Berningers direkta tilltal som antagligen kommer av att han inte behövt kämpa för att prestera något som förtjänar att lyftas fram i mixen. Han kan tillåta sig att upprepa ord, fraser, faktiskt hela verser. Orden sjunker bekvämt ner i musiken, istället för att i lite för långa drapor pressas in mellan taktstrecken och tryckas ner i sätet. Han kan avslappnat inta rollen som en singer-songwriter, återhållen och koncis.
Lite mer tillbakalutad än vanligt.Bild: Chantal Anderson
Bland höjdpunkterna finns ”One more second”, som han beskriver som ett svar på Dolly Partons/Whitney Houstons ”I will always love you”. De har beröringspunkter i den musikaliska uppbyggnaden, men det är i texten som låtarna gör en ambivalent sorts armkrok; samma intensitet och bultande osäkra kärlek som i Dolly Partons text finns när mannen kommer till orda. Det är oväntat, det är uppfriskande; det är en mycket fin sång.
Flera av låtarna handlar om tillhörighet, med en ömhet som man ibland fått leta efter hos Berninger men som ändå känns bekant när den presenteras i så här naken och sårbar skepnad. ”My eyes are t-shirts” är en lite valhänt metafor, men en känslostark sång om modet att blotta sig och tala med stora bokstäver. Berningers galghumor blir bokstavlig i en sångvers i småstadstristess-skildringen ”Silver Springs” som han låter Gail Ann Dorsey sjunga: Everyone knows where to hang / But they never show you the ropes, men överdrivs i den annars fina orkesterballaden ”All for nothing”.
Denna solokvist kommer inte att bli en käpp i hjulet på The Nationals gemensamma karriär — alla har mer att hämta i det samarbetet, även Matt Berninger — men det blev ett rätt lyckat soloalbum med ett värde alldeles i egen rätt. En del av erfarenheterna och insikterna kommer säkert bandet tillgodo så småningom.
Gå till toppen