Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Joakim Lamotte – en politisk proffsboxare på Studentafton

Swishjournalistiken har äldre anor än man kan tro.

Samtal mellan Joakim Lamotte och Ann Heberlein på Studentafton på Grand Hotel i Lund på onsdagen.Bild: Patrick Persson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Corona stör Joakim Lamottes affärer. Han kan inte längre åka ut och göra sina beryktade livesändningar från utsatta områden.
Istället befinner han sig på Grand Hotel i Lund. Röda mattor, kristallkronor, kavajer, vitt vin i klirrande glas.
Innan han äntrar scenen spelar Studentafton upp bilder från tidigare samtalskvällar. Palme har varit här. Reinfeldt flashar förbi.
”Det finns sommarprat och det finns Studentafton”, säger Filip-eller-Fredrik från högtalaren.
Att bli inbjuden hit är en sorts medial adelsmärkning, ett bevis på att man hör hemma bland de andra högdjuren.
Joakim Lamotte.Bild: Patrick Persson
Ett så stort fenomen är nu Facebook-aktivisten Joakim Lamotte. Kritiserad, omhuldad. Hotad. Anklagad för förtal. Han kallar sig ”oberoende journalist”, men är en sociala mediernas proffsboxare. Vid sidan av livesändningar och ett par verkliga avslöjanden ägnar han sig mest åt att hänga ut meningsmotståndare inför sina drygt 200 000 följare. Han redovisar också då och då det avskyvärda hat han själv drabbas av – i kombination med swish-uppmaningar.
Studentaftons förman Madina Refoi berättar att de har fått kritik för bokningen i sociala medier.
Även valet av Ann Heberlein som moderator har väckt reaktioner, eftersom hon själv har en historia av tveksamma skriverier. Men att Heberlein är en politisk kameleont ger samtalet en nerv. Hon har laddat med kritiska frågor, som om hon ville göra upp med sina gamla meningsfränder.
Samtalet ger en intressant insyn i hur man slår sig fram i uppmärksamhetsekonomin.
Lamotte målar upp en bild där sociala problem ”faller mellan stolarna” om inte han ingriper. Han är i misstroendebranschen. Heberlein undrar över dreven i hans kommentarsfält. Hon tar bland annat upp Myra Åhbeck Öhrmans vittnesmål i Sydsvenskan om att bli trakasserad av Lamottes följare när man säger emot honom. Vilket är Lamottes ansvar? Han säger att han bestämt sig för att han inte har ansvar för vad andra skriver på hans plattform.
Heberlein pekar också på sin egen erfarenhet av läsardonationer. För några år sedan samlade hon in pengar till boken ”Våldtäkt och kultur”, och nu säger hon att det bara är vissa ämnen som får det att rassla till.
 Lamotte verkar inte se några problem med det.
Här är vi nu igen. Det här är inga nya frågor, egentligen.
När pressetiken formades i slutet av 1800-talet diskuterades problemen med ”notisjägare”, frilansande krimreportrar som fick betalt per rad. När Publicistklubben spikade sina första regler handlade det bland annat om att hålla igen med uthängningar av unga brottslingar. Det är lätt att se parallellen till Lamotte, som ber om swish efter enskilda inlägg och som inte är ansluten till det pressetiska systemet.
Ann Heberlein.Bild: Patrick Persson
”Swishjournalistik” låter lite nedlåtande. Det finns seriösa journalister och opinionsbildare som stödjer sig på privatpersoners gåvor. Martin Schibbyes nyhetssajt Blankspot bevakar ”vita fläckar” med hjälp av läsardonationer. Den konservativa sajten Kvartal säger sig få en viktig del av sin finansiering via smådonationer. En rad satirpoddar finansieras via Swish, Kickstarter eller liknande. Det är orättvist att klumpa ihop dem med Lamottes brottningsmatcher och övertramp.
Men det finns ett par inbyggda problem i själva modellen.
För den som kallar sig oberoende är förstås all finansiering ett nödvändigt ont. Risken finns alltid att man påverkas. Men etablerade medier har byggt in olika skydd. Branschens självreglerande pressetiska system är ett sådant. Ett annat skydd är att ha en prenumerationsmodell där läsarna betalar för en hel, allsidig medieprodukt, inte för enskilda artiklar.
Dessutom riktar sig den här sortens journalister och debattörer ofta till en nischad, hängiven publik. Inte sällan profilerar de sig som ett vågat alternativ till mainstreammedier. Det i sig kan göra att man tänjer gränserna allt mer.
I Filip Yifter-Svenssons nyutkomna bok ”Provokatörerna” är ett tema hur svenska humorpoddar påverkas av sina fans. Bland annat berättar Kristoffer ”K” Svensson om när han hotade Aftonbladets dåvarande kulturchef i en podd 2015 (något han inte försvarar idag). Han fick sparken från sina uppdrag – sedan tog hans karriär full fart. ”Det blev som ett statement att gilla mig”, säger han. Han uppfattades som avantgarde, hotad av mainstreamfåran. Hardcore-fansen blev mer engagerade och betalningsvilliga.
Det är ett extremt exempel, men visar på en farlig mekanism.
Det vilar något ålderdomligt, nästan nostalgiskt, över Studentaftons honnörsord om det fria ordet när de presenterar Joakim Lamotte. Sanningen är ju att han inte behöver dem. Idag handlar striden om det fria ordet mindre om att få tillgång till en talarstol, och mer om att lyckas vinna uppmärksamheten. Och där gynnas det aggressiva framför det nyanserade, det redan kända framför det nya. När det kommer till kritan är det snarare Lamotte som placerar Studentafton i rampljuset än tvärtom.
Och mot slutet av kvällen på Grand känns det mer som att sitta i en kvav ekokammare än i en frisk storm.
Samtalet mellan Joakim Lamotte och Ann Heberlein kommer enligt Studentafton att publiceras som podd på utskottets hemsida längre fram.
Gå till toppen