Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Armenier och azerer i Sverige är oroliga

De delar oron för anhöriga och frustration över omvärldens likgiltighet – men deras syn på konflikten i kaukasiska Nagorno-Karabach är vitt skilda. Två svenska kvinnor, en med rötter i Azerbajdzjan och en i Armenien, berättar om hur den senaste tidens händelser påverkat dem.

Armine Saghyans kusin tvingades fly undan striderna i Nagorno-Karabach.Bild: Amir Nabizadeh/TT
Armine Saghyan föddes och växte upp i Armeniens huvudstad Jerevan. Sedan 2002 bor hon med sin familj i Stockholm där TT möter henne.
– Varje gång telefonen ringer blir jag orolig att något har hänt mina släktingar eller vänner, säger Armine Saghyan och sneglar mot den ännu tysta mobiltelefonen som ligger på bordet framför henne.
Nyligen ringde hennes kusin Gayane och bad om hjälp att ta sig tillsammans med sin familj från utbrytarregionen Nagorno-Karabach i Azerbajdzjan till Armeniens huvudstad Jerevan för att fly undan striderna.
– Jag var mycket orolig för att hon och hennes två små barn inte skulle klara det.
En stor del av Armine Saghyans barndom tillbringades i farföräldrarnas hus i Martuni i östra delarna av Nagorno-Karabach, eller ”Artsach” som Armine i likhet med andra armenier kallar området. Där fanns både aprikos- och granatäppelträd.
– Jag minns att frukterna smakade gudomligt, mycket mer än vad de gör här i Sverige. Det är fina minnen.
– När jag kom tillbaka till huset efter kriget på 90-talet så var halva huset bortsprängt, i dag vet jag inte om det finns kvar över huvud taget.
Hon hänvisar till det krig som bröt ut i bergsenklaven efter Sovjetunionens fall och som pågick fram tills 1994. Sedan i september i år har oroligheterna blossat upp igen och civila på båda sidor har mist livet i striderna.
I Armine Saghyans ögon är det tydligt att de som bär ansvar för den senaste tidens våldsamheter är Azerbajdzjan och dess allierade Turkiet.
– Man försöker bli av med folk, Turkiet har gjort det förr, säger hon med hänvisning till Osmanska rikets massmord på armenier i början av 1900-talet, då omkring en miljon armenier och hundratusentals assyrier, syrianer, kaldéer och greker dödades.
Turkiet har förnekat att dödandet var systematiskt. Frågan är i dag central för den armeniska diasporan, så även i detta sammanhang.
– Turkiet och Azerbajdzjan måste sluta med sina attacker mot Armenien, och omvärlden måste agera och införa sanktioner.
Inte långt från Armine Saghyan sitter Ayda Amir Hashimi vid ett annat fikabord. Även hon sneglar nervöst mot sin mobil, hon delar Armines oro för anhöriga i området.
I Aydas fall handlar det främst om vänner och bekanta som bor i staden Gjandzja i västra Azerbajdzjan, nära gränsen till Nagorno-Karabach. Azerisk militär har flera gånger rapporterat att staden beskjutits med armenisk artillerield, uppgifter som Armenien dock tillbakavisar.
– Sedan striderna började har jag inte kunnat sluta gråta, det känns som att allt vi kämpat för är på väg att försvinna. Mina vänner berättar att de är rädda för flygattacker och att de har svårt att sova om nätterna.
En sak som Ayda inte delar med Armine Saghyan är synen på vad som orsakat dagens militära konflikt.
– De som är skyldiga till situationen är den armeniska regimen. Armeniens militär måste dra sig tillbaka från ockuperade territorier, säger hon och syftar på Nagorno-Karabach.
Hon understryker snabbt att hon anser att de armenier som bor i territoriet ska tillåtas stanna, men att de etniska azerer som lämnade Nagorno-Karabach under kriget på 1990-talet måste ges möjlighet att återvända.
Hennes engagemang i frågan började redan i mellanstadiet – under en fiolkonsert i Azerbajdzjans huvudstad Baku.
– Jag spelade på en stödkonsert för azeriska internflyktingar och deras barn – och det var tusentals barn i stolsraderna. Det var en konstig känsla att stå inför dem för jag var själv ett barn, och jag minns att jag inte förstod varför de tvingats fly, säger Ayda.
– Min dotter är nu sju år och jag vill inte att hon ska behöva uppleva något liknande, jag vill inte att hon ska lära sig om kriget och lära sig att hata – för hat är en destruktiv kraft och den leder ingenstans.
Här är de två kvinnorna eniga.
För trots att deras syn på vad som föranlett dagens situation är så vitt skilda att det tycks handla om parallella världar så brinner båda för en fredlig lösning på konflikten och en sida där azerer och armenier lever sida vid sida.
– Folk emellan är det inga problem, det här handlar om regimen och militären, säger Ayda Amir Hashimi.
Orden skulle lika gärna kunnat komma från Armine Saghyan, som instämmer:
– Jag har ingenting emot fredliga människor. De azeriska mammor vars söner dött sörjer på samma sätt som vi, alla är offer i en sån här konflikt.
Rättad: I en tidigare version placerades Nagorno-Karabach i fel geografisk region.
Fakta

Konflikten i Nagorno-Karabach

Både Armenien och Azerbajdzjan gör historiska anspråk på Nagorno-Karabach.

Konflikten går långt tillbaka i tiden och hela området hamnade under ryskt styre i början av 1800-talet. Våldsamma sammandrabbningar övergick i fullt krig efter det att Armenien och Azerbajdzjan utropat sig som självständiga stater 1991 i samband med Sovjetunionens kollaps.

Nagorno-Karabach förklarade sig självständigt samma år, men det har inte erkänts av omvärlden – inte ens av Armenien. I realiteten fungerar området som en självständig stat under Armeniens beskydd.

Uppemot 30 000 människor, framför allt azerier, dog under Nagorno-Karabachkriget som pågick fram till 1994.

Det var med hjälp av Ryssland som en vapenvila kunde ingås 1994. Sedan dess har fredsförhandlingar pågått, men något fredsavtal har inte skrivits, konflikten är inte löst och striderna har fortsatt att blossa upp.

Området tillhör formellt Azerbajdzjan, men majoriteten av de 150 000 invånarna är armenier.

Källa: Landguiden/UI

Gå till toppen