Efter att under några dygn ha vårdats på sjukhus för covid-19 har Donald Trump med buller och bång återupptagit sin kampanj för att säkra ytterligare fyra år som USA:s president. Då republikanen Trump har antytt att han kanske inte accepterar en eventuell förlust den 3 november är risken för våldsamma urladdningar överhängande.

Men i skuggan av ett förestående amerikanskt val som dominerar den internationella nyhetsförmedlingen pågår ett parallellt drama med snarlika, ödesmättade förtecken i en annan splittrad nation, historiskt nästan lika viktig som USA för värnet av frihet och öppenhet och även den hårt drabbad av en pandemi som inte ens en narcissistiskt självupptagen ledare har klarat sig undan.

Det handlar om Storbritannien och den konservative premiärministern Boris Johnson, som i mars insjuknade i covid-19 för att sedan tillfriskna. Liksom Trump kritiseras Johnson, inte utan fog, för senfärdighet och för att inte ta pandemin på tillräckligt stort allvar. Den senaste tiden har smittspridningen tagit ny fart runt om i landet, särskilt i Liverpool.

Mitt i coronakrisen hotar nu också en total blockering mellan Storbritannien och EU efter det brittiska utträdet, brexit.

Formellt fullbordades brexit den 31 januari i år, då EU-kretsen krympte från 28 till 27 medlemmar, men sedan dess har Storbritannien och EU förhandlat om villkoren för det framtida samarbetet när det gäller allt från handel och transporter till fiske och säkerhet. Under tiden omfattas Storbritannien av EU:s regelverk, fast utan egna företrädare i unionens institutioner.

Denna övergångsperiod löper ut vid årsskiftet.

Hittills har förhandlingarna varit resultatlösa och i torsdags passerades den deadline som hade angetts av Boris Johnson. Två dagar tidigare hade Tysklands förbundskansler Angela Merkel utfärdat en varning:

”Ett avtal ligger i allas intresse. Men vi måste tyvärr även förbereda oss på att det inte blir något avtal.”

De största stötestenarna är fiske och statsstöd.

I torsdags förklarade EU-ledarna, samlade till toppmöte, att de var beredda att fortsätta förhandla, men att britterna måste visa kompromissvilja. Reaktionen i London var avvisande och dagen därpå meddelade Boris Johnson att Storbritannien behöver förbereda sig på ett avtalslöst tillstånd såvida inte EU ”fundamentalt ändrar inställning”. Det lät sturskt, nästan brutalt, men antyder ändå att det finns en minimal öppning.

I avsaknad av ett avtal uppstår kaos i förbindelserna över Engelska kanalen när Storbritannien lämnar EU:s tullunion och den gemensamma marknad som svarar för cirka 50 procent av brittisk export och import. Det symboliseras av de enorma parkeringsplatser som byggs i det brittiska grevskapet Kent, där tusentals lastbilar skall kontrolleras.

De inre motsättningarna i Storbritannien, redan svåra, lär i så fall bli ännu värre. Liksom i USA är det ytterst den nationella sammanhållningen som står på spel.

Hur kunde det gå så illa i Storbritannien, den parlamentariska demokratins vagga, landet som många förknippar med begreppet common sense, sunt förnuft?

Huvudorsaken är den olycksaliga folkomröstningen om EU-medlemskapet sommaren 2016, då utträdesförespråkarna vann en ganska knapp seger med 51,9 mot 48,1 procent.

Men först en påminnelse om den historiska bakgrunden:

Resultatet speglade det faktum att konungariket Storbritannien, med rötterna i unionen mellan England och Skottland 1707, består av fyra delar med relativt långtgående autonomi. Förutom England och Skottland ingår även Wales och Nordirland.

I England och Wales segrade den sida som ville lämna EU. I Skottland och Nordirland röstade klara majoriteter för att stanna kvar. Därmed väcktes frågan om Storbritannien som territoriell och politisk enhet till liv, vilket förklarar varför Nordirland har varit ett av de största problemen i förhandlingarna om hur det brittiska EU-utträdets konsekvenser skall hanteras.

Utan ordnade former för de framtida förbindelserna mellan EU och Storbritannien finns risk för en återgång till det slags våldsamma motsättningar mellan nordirländska nationalister och unionister, The Troubles, som rasade från slutet av 1960-talet och fram till ett fredsavtal 1998. Nationalisterna, till övervägande del katoliker, skulle helst vilja förenas med EU-landet Irland, unionisterna, mestadels protestanter, vill fortsätta tillhöra den före detta EU-medlemmen Storbritannien. Konflikten är en följd av att ett antal grevskap i norr med protestantisk majoritet förblev brittiska sedan Storbritannien 1921 hade gått med på bildandet av en irländsk fristat.

Samtidigt har den skotska självständighetsrörelsen fått mer luft under vingarna. I förra årets brittiska parlamentsval vann nationalistpartiet SNP 48 av de 59 skotska mandaten. Några år tidigare, i en folkomröstning 2014, hade en betydande andel av skottarna, 45 procent, röstat för självständighet.

Ju mer kaotisk skilsmässan från EU blir, desto starkare växer sig kraven på ytterligare en folkomröstning om skotsk självständighet.

”Johnson vill inte bli den premiärminister som bröt sönder [den brittiska] unionen, men har ingen aning om hur han skall dämpa hotet”, sammanfattar The Guardian.

Vägen fram till det osäkra läge som nu råder stenlades av två svindlande felbedömningar av två brittiska premiärministrar, båda konservativa.

Först var det David Cameron som 2013 lovade att omförhandla villkoren för Storbritanniens EU-medlemskap och sedan låta resultatet bli föremål för folkomröstning. Syftet var att slänga ett köttben åt de bångstyriga EU-kritikerna inom det regerande Torypartiet, som utmanades av ett nytt, EU- och invandringskritiskt parti, Ukip.

Cameron, som själv ville att Storbritannien skulle stanna i EU, trodde att Tories skulle förlora nästa val och att han därför inte skulle behöva fullfölja sitt löfte. Men i valet 2015 inträffade det sensationella att de konservativa vann egen majoritet i underhuset. En folkomröstning måste hållas.

Kampanjen blev en upphetsad affär med grova övertramp, främst från den sida som förordade ett uppbrott från EU. Invandringsfrågan, underblåst av inflödet av arbetskraft från de nya EU-medlemmarna i Öst- och Centraleuropa och den akuta migrationskrisen 2015, spelade en central roll, men lika viktig var en med tiden utbredd känsla av att Storbritannien genom medlemskapet i dåvarande EG 1973 hade underordnats Bryssel och berövats sitt nationella manöverutrymme. Därav den så kallade lämnasidans effektiva slogan Let’s take back control, låt oss återta kontrollen. Cameron förlorade sitt vågspel och avgick.

Nästa felbedömning gjordes av Camerons efterträdare Theresa May, som förband sig att genomföra folkomröstningsresultatet. Med goda opinionssiffror i ryggen utlyste hon nyval 2017. Det blev ett präktigt självmål: de konservativa förlorade sin majoritet och blev beroende av det lilla nordirländska unionistpartiet DUP.

Parlamentet förlamades, trots att det fanns möjliga utvägar, låt vara politiskt riskabla: att genomföra en ”mjuk brexit” via gemensamma, förpliktande arrangemang med EU, hålla ny folkomröstning eller genom att helt sonika utnyttja den omständigheten att folkomröstningen var rådgivande, inte beslutande.

Men vallgravarna hade grävts så vida och djupa att de inte gick att överbrygga. I synnerhet gällde det Nordirland.

För att undvika en ”hård gräns” med fysiska kontroller mellan Nordirland och republiken Irland diskuterades en reservlösning, backstop, men de mest hängivna brexitörerna, nu tongivande inom regeringspartiet, betraktade detta som ett försök att hålla Storbritannien kvar i EU:s tullunion.

Theresa May fick aldrig stöd i parlamentet för det utträdesavtal som hon förhandlade fram med EU hösten 2018 och avgick året därpå. Hon efterträddes i sin tur av Boris Johnson, en populistisk före detta borgmästare i London som inför folkomröstningen hade anslutit sig till brexitsidan.

Med häpnadsväckande likgiltighet för konstitutionella normer – han försökte rent av suspendera parlamentet – och ett nytt utträdesavtal lyckades Johnson föra de konservativa till en rungande valseger i december 2019. Därtill hade han god hjälp av den vänsterradikale och borttappade Labourledaren Jeremy Corbyn, som aldrig kunde klargöra var han och partiet egentligen stod i utträdesfrågan.

Sedan dess har Johnson skött kontakterna med EU på ett lynnigt sätt som har framkallat den ena låsningen efter den andra.

Från Let’s take back control till No control, skulle man kunna säga.

Huruvida Johnsons ambition verkligen har varit att torpedera ett avtal med EU eller om han bara vill pressa sin motpart till maximala eftergifter återstår att se. I alla händelser är hans beteende ansvarslöst, dels gentemot en gemenskap som Storbritannien har tillhört i nästan ett halvt sekel, dels gentemot en traditionellt öppen nation, förvisso särpräglad, men högst beroende av konstruktiva relationer med omvärlden.

Kanske får man sätta hoppet till att Boris Johnson försöker agera i enlighet med hur hans hjälte Winston Churchill definierade de främsta egenskaperna hos en politiker:

”Förmågan att förutsäga vad som kommer att hända i morgon, nästa vecka, nästa månad och nästa år. Och förmågan att förklara efteråt varför det inte hände.”

MER ATT LÄSA

Brexit – skilsmässan som splittrat Storbritannien (Världspolitikens Dagsfrågor, 2020/6) av Nicholas Aylott.

Landet som äter sig självt. Att leva med Brexit (Förlaget) av Charlotta Buxton.

The Isles. A History (Oxford University Press) av Norman Davies.

Säg inget. En sann historia om mord och terror på Nordirland (Albert Bonniers Förlag) av Patrick Radden Keefe.

europaportalen.se.