Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läsartext: Några ord innan det är försent att säga att jag älskar dig, pappa

Som många män delar jag oförmågan att kunna sätta ord på mitt inre, inleder Daniel Wiklund sin text till sin pappa.Bild: Hasse Holmberg / TT
Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.
Som många män delar jag oförmågan att kunna sätta ord på mitt inre, att kunna röra mina läppar i takt med mina inre känslor. Det finns en stark motkraft att inte kunna säga vad mitt hjärtas värme egentligen vill få fram, men det når inte ut i formulerade ord. Jag vet inte om det är ett försvar, en biologisk medfödd spärr eller om mitt liv skapat denna oförmåga. Men det jag vet är jag vill kunna berätta hur mycket jag älskar dig pappa, innan det är försent.
Min pappa har inte haft de bästa förutsättningarna för att skapa ett bra liv. Pappas pappa, min farfar Franz, kom till Sverige efter andra världskrigets slut och fem år i koncentrationslägret Sachsenhausen, där många av hans närmsta gick bort och livet ständigt hängde på en skör tråd. Efter befrielsen och de vita bussarna till Sverige och Lund träffade farfar sin fru, min farmor, Astrid som kom till Sverige från Finland.
1947 födde min farmor, Astrid, min pappa och hans tvillingbror Fredrik. Pappa och hans tvillingbror fick tillbringa sina första tre levnadsår i nödbostäderna i Lomma efter att Astrid drabbats av tuberkulos, som vid den tiden innebar att farmor placerades på sanatorium, långt ifrån sina barn.
Min pappa har inte haft de bästa förutsättningarna för att bli en bra person, medborgare och medmänniska. Men jag tror att han överträffat de förutsättningar som fanns när han startade sitt liv 1947. Jag är så stolt över pappa.
Jag är stolt över din medmänsklighet. Hur du alltid haft ett hjärta för de svaga i samhället. Hur du gjort ditt bästa i ditt yrke och som samhällsmedborgare för att inkludera de som inte fick gå samma väg som du. Jag tror alltid att du kunnat relatera till extrema svårigheter i livet, då du blev introducerad till dem själv väldigt tidigt i livet. Du har mött det själv, du har varit där.
Jag är stolt över din förmåga att alltid ha visat respekt för din fru, min mamma, i alla situationer. Hur pappa och mamma har haft ett jämlikt och jämställt förhållande i över fyrtio år tillsammans. Jag har aldrig hört pappa höja rösten mot mamma och ni har alltid fungerat i symbios med varandra.
Jag är stolt över att du fostrat fyra pojkar till vad vi är idag. Det har inte varit lätt, det är jag den första att skriva under på. Men du har skapat de bästa förutsättningarna för oss och vi kommer alla bära med oss dina värderingar, moral, etik och föra dem vidare till kommande generationer. Det kommer alltid leva vidare.
Jag är stolt över hur du med stor lojalitet, engagemang, och medmänsklighet lade kraft och energi, sena kvällar på ditt jobb som lärare i över fyrtio år. Ibland tror jag att du brytt dig mer om dina elever än dina barn, som skomakarens barn, men inget ont om det. Jag är så stolt över att få höra uppskattningen du fått från dina elever. Från Rosengård när du började, till Båstad när du avslutade läraryrket och gick i pension. Jag är så stolt.
Livet är skört. Det går fortare förbi än vad jag kan reflektera över. När jag var ung trodde jag att livet varade för evigt och tänkte inte över att du pappa en dag lämnar mig kvar. Det är först när åldern har nått en punkt där jag förstår att allting har ett slut. Att en dag kommer jag inte kunna ringa dig, höra din röst, krama dig, älska dig för du.
Jag älskar dig pappa.
Daniel Wiklund
Gå till toppen