Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: USA kan ändå inte rädda klimatet helt på egen hand.

Ursula von der Leyen och Charles Michel är också viktiga för klimatet.Bild: Olivier Hoslet
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
Det har skrivits många dödsrunor om klimatet under president Donald Trumps tid i Vita huset. År 2016, då diskussionen om en grön omställning på riktigt började ta fart i världen, gick Trump – som fortfarande inte är övertygad om att det finns någon klimatkris, än mindre att den är orsakad av människan – till val med löften om att blåsa liv i kolkraftsindustrin och öka incitamenten för att borra efter olja.
Under de senaste fyra åren har han hållit sina löften och med ett barns iver rivit upp avtal och regleringar som antogs under Barack Obama, med syfte att minska utsläppen av växthusgaser. EPA, landets motsvarighet till Naturvårdsverket, har strypts på bidrag och viktiga poster har tilldelats klimatförnekare och lobbyister från olje- och kolindustrin.
Men Trumps mest nedslående – om än väntade – beslut var förmodligen att dra landet ur Parisavtalet. Det är minst sagt talande att USA den 4 november, dagen efter valet, anslöt sig till länder som Turkiet och Iran i motståndet mot de internationella förpliktelserna.
Lyckligtvis innebär Joe Bidens seger i presidentvalet att världen inte längre behöver gissa sig till vad fyra år till med Trump hade betytt. Påhejad av den progressiva vänstern gick Biden till val med löftet om en New Green Deal och en satsning av nästan 2 biljoner dollar över en fyraårsperiod på en grön återhämtning och bred klimatomställning. Målet är att landet, precis som Europa, ska bli helt utsläppsneutralt år 2050.
Som president kommer Biden att kunna utnyttja sin befogenhet och fatta presidentdekret för att reparera den skada som Trump orsakat. Han kommer att kunna blåsa nytt liv i de myndigheter och organisationer som axlar det tunga ansvaret för klimatarbetet. Men hur många av de stora visionerna som blir verklighet beror helt och hållet på hur det ännu icke avgjorda kongressvalet slutar – om det blir Republikanerna eller Demokraterna som kontrollerar senaten under de kommande fyra åren.
En sak går i alla fall att räkna med: Biden kommer att se till att USA går med i Parisavtalet igen. Hur symboliskt viktigt det är går inte nog att understryka. Att USA signalerar att landet är villigt att åter ta sitt ansvar och kliva fram och visa vägen ingjuter nytt hopp och ny energi i det internationella klimatarbetet.
Men i lättnaden och firandet skönjs också en viss övertro på USA - och Biden – i fråga om klimatet. Ska det finnas en chans att stoppa klimatförändringarna som hotar livet på jorden måste fler länder än USA växla upp sitt arbete ordentligt framöver. Utvärderingar visar att sedan Parisavtalet kom på plats 2015 har klimatfrågor seglat upp på många länders politiska agenda. Men arbetet går alldeles för långsamt. Inte ett enda land håller tempot för att nå Parismålen.
Det är positivt att gröna investeringar ökar, att fler multimiljonföretag kliver fram i klimatarbetet, liksom att länder som länge varit stora utsläppsbovar nu röstar igenom ambitiösa, progressiva planer för hur de ska ställa om till fossilfria samhällen. I september överraskade Kinas president Xi Jinping världen när han förkunnade att landet – som strävar efter att kontrollera både marknaden för fossilfria bränslen och elbilar – nu skärper sina klimatmål, med avsikt att vara klimatneutralt 2060.
Det är glädjande och minst sagt på tiden att Kina, liksom Europa och nu också USA, som tillsammans står för två tredjedelar av världens utsläpp, presenterar omfattande åtgärdsprogram. Men det krävs mer än höga ambitioner.
Bidens ”gröna revolution” för USA är beroende av att den amerikanska senaten godkänner hans reformer. På samma vis hänger EU:s nya gröna giv på att Europas länder och medborgare ställer sig bakom den, så att förslagen inte fastnar i unionens tröga kvarnar. Det senare har Sverige en möjlighet att påverka.
Gå till toppen