Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ola Tedin: Nej. Nyamko Sabuni är inte Torkild Strandberg. Och Sverige är inte Landskrona.

Liberalernas Nyamko Sabuni är näst minst i riksdagen och Torkild Strandberg är störst i Landskrona.Bild: Britt-Mari Olsson
Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. HDs hållning är oberoende liberal.
Efter snart ett och ett halvt år med Nyamko Sabuni som partiledare väntar Liberalerna fortfarande på ett lyft i opinionen. Av allt att döma är det mer avlägset än någonsin. Med 2,7 procent i den senaste Novusmätningen fastställs åter den trend som hotar hålla partiet under riksdagsspärren fram till valrörelsen 2022. Och kanske även bortom valdagen.
Landskronas starke man, kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg (L), har en klar idé om vad som ska ta Liberalerna ut ur sin ökenvandring:
”Jag vill se Ulf Kristersson som statsminister. Liberalerna har sin naturliga hemvist i borgerligheten”, slog han under torsdagen fast här i tidningen.
Strandberg talar med den självklara auktoritet som kommer med 34 procents väljarstöd i hemkommunen.
Och Torkild, som alla säger, är ett fenomen i Landskrona som har gjort saker för staden som många ansett som omöjliga – han har ingjutit framtidstro som radikalt omvandlat den en gång så nedgångna före detta varvs- och industristaden med lika dåligt självförtroende som många sociala problem och stort utanförskap.
Torkild Strandbergs program är dock inte utpräglat liberalt. Det är fundamentalt pragmatiskt.
Så etablerades ett kommunalt tvätteri där nyanlända och andra som står långt från arbetsmarknaden erbjudits plats. En ny stadsdel vid exklusiva Borstahusen har byggts. ”Miljonärsbostäder” morrade kritikerna. ”Många bra skattebetalare som behövs”, konstaterade Torkild.
Delar av allmännyttan såldes ut under stort gnäll från oppositionen. Därefter blev det tyst – hyresgästerna gillade den nya hyresvärden som satsar på renovering och trivsel. Den miljard kommunen fick in på försäljningen går till välbehövlig upprustning av det kvarvarande bostadsbeståndet.
Verksamheter som Biltema, Dollar store, de tre stora hamburgerkedjorna, Rusta, Elgiganten och en gigantisk dansk transportfirma har etablerats i staden och ger många jobb där förr så få fanns att finna. Industrilokaler som länge stått tomma har fått nya ägare som fyllt dem med nya spännande verksamheter.
Landskrona håller på att erövra sin självklara plats som dynamiskt centrum på den tätbefolkade Öresundskusten. Här är villorna – än så länge – billigare än på andra orter längs med E6:an. Värt att notera är också att tvärs över vattnet på den danska sidan ligger Själlands attraktiva ”guldkust”. Landskrona har möjligheter att kunna skapa sig en liknande position på den svenska sidan.
Men SD då? Det var trots allt i Landskrona i början av 2000-talet som partiet gjorde sin första inbrytning i en större kommun.
Strategin gentemot populisterna har varit lika pragmatisk som resten av politiken: Take it or leave it.
Inga uppgörelser eller överenskommelser har gjorts, utan ledningen har överlåtit till SD att antingen gilla eller ogilla förslag. I frågan om att sälja ut allmännyttan fick man dem med sig. I frågan om en ambitiös utbyggnad av Borstahusens hamn fick man dem emot sig.
Så när Torkild Strandberg uttalar sig om regeringsfrågan finns det många skäl att lyssna. Han är ett lysande exempel på att man kan komma väldigt långt med en tydlig vision och en genomtänkt strategi för hur den ska genomföras.
Men den går inte att överföra rakt av till riksplanet.
 Där är L inte störst, utan näst minst.
I Landskrona kan Liberalerna ignorera SD eftersom ingen flirtar med dem om makten.
I riksdagen ignorerar gärna M och KD riskerna med att göra sig beroende av SD för att nå regeringsmakten.
Sverige är inte Landskrona och Nyamko Sabuni kan aldrig göra en Torkild Strandberg.
Gå till toppen