Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

krönikaPer T Ohlsson 1998–2021

Per T Ohlsson
Parti i förfall

Det verkligt tragiska är inte Donald Trumps sedvanliga ljugande, utan vad som händer med hans republikanska parti.

Det här är en krönika.Analys och värderingar är skribentens egna.

The Lincoln Memorial, Washington DC.

Bild: J. Scott Applewhite

Annons

Det vilar något djupt tragiskt över vad som nu pågår i USA. Tragiken ligger inte i första hand i president Donald Trumps beteende: att han ifrågasätter ett tydligt valresultat och vägrar erkänna sig besegrad kom knappast som en överraskning. Stil och värdighet hör ju inte till hans mer framträdande drag.

Demokraten Joe Biden har samlat 306 elektorsröster, fler än de 270 som krävs för seger och strax över 50 procent av väljarrösterna. Prognosen i slutet av veckan var att Biden slår Trump med minst 6 miljoner röster, vilket skulle överträffa Barack Obamas marginal när han valdes om 2012 tillsammans med sin vicepresident – Joe Biden.

Hur ett så glasklart valresultat kan avfärdas som fusk och bedrägeri ter sig obegripligt.

Annons

President Trump har hittills inte presenterat några som helst bevis för sina påståenden. När Trump häromdagen kastade ur sig att 2,7 miljoner röster på honom har försvunnit blev han grundligt tillrättavisad av företrädare för USA:s federala valmyndighet:

Annons

”Det finns inga bevis för att något röstningssystem raderade eller tappade bort röster eller att de skulle vara i någon mening komprometterade.”

Det verkligt tragiska är inte Donald Trumps sedvanliga ljugande, utan vad som händer med hans republikanska parti. Med några få undantag – till exempel den tidigare presidenten George W Bush som snabbt och elegant gratulerade Biden – har ledande republikaner antingen varit tysta eller slutit upp bakom Trump. Till den senare kategorin hör, förbluffande nog, senatens majoritetsledare Mitch McConnell, en av de tyngsta maktspelarna i Washington och med tillräcklig pondus för att mana presidenten till besinning. Istället har McConnell förklarat att Trump gör helt rätt när han startar processer mot rösträkningen i delstater där han har förlorat.

Den enda rimliga förklaringen till detta krypande är att Trump i praktiken har kidnappat det republikanska partiet. Republikaner i kongressen lika väl som i regeringskretsen vill till varje pris undvika att stöta sig med en lynnig president som är omåttligt populär bland partiets kärnväljare.

Men denna kärna består huvudsakligen av vit, äldre medel- och arbetarklass, en grupp som är satt under hård demografisk press av en yngre generation och av icke-vita minoriteter som tillsammans beräknas ha vuxit till en majoritet på 2040-talet. Det brukar heta att USA är på väg att bli ”a majority-minority nation”.

Framtiden för Republikanerna ser alltså inte särskilt ljus ut. Och med uppslutningen bakom en halvt galen president som barrikaderar sig i Vita huset kommer det republikanska förfallet att accelerera.

Det är, som sagt, tragiskt, inte minst i en historisk kontext. För Republikanerna, bredvid Demokraterna ett av USA:s två helt dominerande partier, har en stolt historia.

Annons

Annons

Partiet bildades 1854 av slaverimotståndare från det splittrade Whigpartiet. Abraham Lincoln, som befriade slavarna och ledde nordstaterna till seger i inbördeskriget, valdes 1860 till den förste republikanske presidenten. Partiet kom sedan att sätta sin prägel på den amerikanska samhällsutvecklingen under en dynamisk period med urbanisering, industrialisering och massinvandring. Åren 1860–1932 vann republikanska kandidater fjorton av nitton presidentval.

USA har, allt som allt, haft nitton republikanska presidenter, inklusive Donald Trump.

När det gäller de rasrelationer som definierar amerikansk politik var Republikanerna länge den lite mer progressiva kraften medan Demokraterna var förankrade i de segregerade sydstaterna. Men detta förhållande ändrades successivt när de demokratiska presidenterna John F Kennedy och Lyndon Johnson drev på för medborgerliga rättigheter för USA:s svarta. Samtidigt stärktes den konservativa fraktionen hos Republikanerna, vilket även tog sig uttryck i den ekonomiska politiken: återhållsamhet med offentliga utgifter på i stort sett alla områden utom försvaret, låga skatter, skepsis mot fackföreningar.

Ett avgörande ögonblick var presidentvalet 1964, då den ärkekonservative republikanen Barry Goldwater, senator från Arizona, förlorade mot Lyndon Johnson, den mördade Kennedys efterträdare.

Goldwaters svidande nederlag – Johnson tog drygt 60 procent av rösterna – blev startskottet för en omorientering inom det republikanska partiet som allt tydligare gick in för att exploatera det vita missnöjet med medborgarrättsreformerna och 1960-talets kulturella omvälvningar. Därav den republikanske presidenten Richard Nixons tal om ”the silent majority”, ”den tysta majoriteten”, ett begrepp som föregrep mycket av nutidens högerpopulistiska tankegods.

Annons

Särskilt under Ronald Reagans presidentskap 1981–1989 utvecklades Republikanerna i såväl socialkonservativ som nyliberal riktning: mot aborträtten, mot regleringar och för ett ökat religiöst och ofta fundamentalistiskt inflytande över det offentliga livet.

Annons

Men detta var, väl att märka, en mer optimistisk och öppen form av konservatism än den råa, destruktiva populism som Donald Trump har introducerat.

Ett parti som har producerat epokgörande presidenter – Lincoln, Theodore Roosevelt, Dwght Eisenhower, Ronald Reagan – måste numera placeras i samma illiberala och auktoritära populistfamilj som Viktor Orbáns Fidesz i Ungern, Jaroslaw Kaczynskis PIS i Polen, Recep Tayyip Erdogans AKP i Turkiet och Marine Le Pens Nationell samling i Frankrike.

Detta konstateras i en rapport från det internationellt ansedda demokratiforskningsinstitutet V-Dem vid Göteborgs universitet som bland annat publicerar ett index för så kallat illiberala partier. De jämförs utifrån parametrar som invandringsmotstånd, synen på hbtq-rättigheter, antipluralism, demonisering av motståndare och bejakande av våld.

V-Dem skriver att ”det republikanska partiet i USA på senare år har retirerat från att upprätthålla demokratiska normer” och att partiet ”är långt mer illiberalt än nästan alla andra regerande partier i demokratier”.

Anna Lührmann, V-Dems biträdande chef, betraktar Republikanernas omorientering ”som det mest dramatiska skifte som skett i en etablerad demokrati” och noterar att processen har drivits ovanifrån av Donald Trump och de partiföreträdare som flockas omkring honom, den ene mer underdånig än den andre, däribland senatorer som Mitch McConnell och Lindsey Graham och utrikesminister Mike Pompeo, som efter valet har yrat om att Trump kommer att installeras för en andra mandatperiod den 20 januari nästa år.

Annons

Republikanernas blinda högersväng kan döma partiet till en långvarig ökenvandring, särskilt om det överges av ungdomar och minoriteter. Efter Mitt Romneys förlust mot Barack Obama 2012 verkade det också sjunka in en sådan insikt i partiet, men i och med Donald Trumps inträde på scenen och hans valseger fyra år senare upphörde den interna diskussionen.

Annons

Det hela påminner, fast på politikens motsatta flygel, om brittiska Labours envisa fasthållande vid ett vänsterradikalt program efter Margaret Thatchers och brittiska Tories valseger 1979: det dröjde nästan tjugo år innan Labour kunde återerövra makten – tack vare Tony Blairs förnyelsearbete.

Även om Republikanerna av allt döma gör sig själva en otjänst genom att inte distansera sig mer från Donald Trump kan partiets populistiska högervridning medföra problem även utanför USA. Om ett av två regeringsbärande partier i världens mäktigaste och mest stilbildande demokrati utvecklas i auktoritär och illiberal riktning säger det sig självt att partier på andra håll känner sig inspirerade och legitimerade. Här hemma har ju Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas ideologiske överstepräst, redan lyft fram Donald Trumps republikaner som den stora förebilden. (DN Debatt 2/11)

Den globala processen är i full gång. Siffror från V-Dem visar att autokratiskt styrda länder för första gången under detta sekel är i majoritet. Tillsammans har de 54 procent av jordens befolkning.

Det är inget uppmuntrande scenario.

Den fråga som i stort sett alla, i och utanför USA, nu ställer sig är om Donald Trump till sist skall erkänna valförlusten eller om han skall fortsätta obstruera och motarbeta den fredliga, ordnade övergång mellan tillträdande och avgående administration som USA förut har satt en sådan ära i att genomföra. Senast en president uppträdde på ett sätt som liknar Trumps var 1869, då en sur och bitter Andrew Johnson vägrade medverka vid installationen av Ulysses S Grant.

Annons

Mellan Andrew Johnson och Donald Trump finns för övrigt beröringspunkter. Johnson, vicepresidenten som tog över efter mordet på Abraham Lincoln 1865, var en förhärdad rasist som gjorde vad han kunde för att kringskära de reformer och initiativ som nordstaterna drev igenom i Södern i syfte att underlätta livet för de befriade slavarna, den löftesrika men korta epok som kallas Reconstruction. Och i likhet med Trump ställdes Johnson inför riksrätt.

Annons

Det mesta talar för att Donald Trump till sist lämnar Vita huset. De konstitutionella och politiska motkrafterna är trots allt starka. Men om inte?

Då bevittnar vi just nu en amerikansk statskupp i slow motion.

MER ATT LÄSA

Briefing Paper No #9 26 October 2020. New Global Data on Political Parties: V-Party (V-Dem Institute).

These Truths. A History of the United States (W W Norton & Co) av Jill Lepore.

www.brookings.edu.

Sånt händer inte här (Polaris) av Sinclair Lewis.

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy