Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ledare: Ta de tuffa besluten för klimatet.

Norges statsminister Erna Solberg när hon i fjol deltog vid International Arctic Forum i ryska Sankt Petersburg.Bild: Berit Roald
Detta är tidningens huvudledare. HDs hållning är oberoende liberal.
År 2016 var betydelsefullt för Norge. Det var året som landet skrev under Parisavtalet och antog en vägledande roll för klimatarbetet i världen. Det var också året som den norska staten fattade beslut om att utvidga borrningen efter olja och gas i Arktis. Ett nytt område, längre norrut på den norska kontinentalsockeln, uppläts och tretton oljebolag beviljades licenser för att slå upp sina riggar.
Sveriges grannland är långt ifrån ensamt om att exploatera den känsliga naturen i Arktis för ekonomisk vinning. Under de senaste åren har stora producenter och exportörer av olja och gas, outtröttligt påhejade av oljebolagens lobbyister, tävlat om naturresurserna i området. Ryssland, som inte direkt är känt för sitt klimatengagemang, beslutade för ett år sedan att upplåta ett område i norra Sibirien åt ett ryskt oljebolag. USA:s president Donald Trump – själv klimatförnekare – har under de senaste fyra åren planerat för att tillåta borrning i landets största vildmarksreservoar i Alaska.
Mer olja och gas leder oundvikligen till mer utsläpp av växthusgaser i atmosfären. Arktis nyckfulla isar och svåra vattenförhållanden förhöjer dessutom riskerna för oljeläckage. I juni förklarade Rysslands president Vladimir Putin nödläge efter att 20 000 ton diesel läckt från en oljeanläggning ut i en närliggande sjö, med förödande följder för djurliv och känsliga ekosystem.
Att Norge trotsar de uppenbara riskerna och konsekvenserna, vad säger det om landets klimatambitioner? Det är det som testas i Högsta domstolen, när Greenpeace Norden och den norska miljöungdomsorganisationen Natur og Ungdom nu stämmer staten.
Uppbackade av tunga miljöorganisationer hävdar de att beslutet från 2016, om att utvidga borrningen i Arktis, inte bara bryter mot det bindande Parisavtalet utan också mot den norska grundlagen som slår fast att ”varje person har rätt till en hälsosam miljö och till en natur där produktivitet och biologisk mångfald bevaras".
Det är osannolikt att Högsta domstolen, efter att frågan avhandlats både i tingsrätten och hovrätten, kommer att köpa miljöorganisationernas argument. Men oavsett utfall är rättsfallet i sig banbrytande. Det sätter fingret på det största hindret i klimatarbetet.
Det är en sak att sätta en signatur på ett papper och presentera revolutionerande satsningar på klimatet. Och en helt annan sak att behöva fatta de drastiska, politiskt riskabla och obekväma besluten som krävs för att stoppa klimatförändringarna.
Den krassa verkligheten är att en grön omställning inte kommer att ske smärtfritt, eller utan protester. De länder som har genuina ambitioner om att nå klimatmålen och visa vägen kommer att behöva ta strid mot tunga, inflytelserika intressegrupper och traditionella industrier, göra avkall på kortsiktig tillväxt och ekonomisk vinning och visa både obeveklig beslutsamhet och uthållighet.
Det går inte att som Norge stoltsera med sin djärva gröna omställning till ett fossilfritt samhälle, samtidigt som landets produktion och export av olja förväntas öka med 43 procent mellan 2019 och 2024. Fler har börjat inse det.
Gå till toppen