Dark Tranquillity har alltid låtit som en kompromiss. Någon gillar synt, någon vägrar släppa sin death metal, någon kräver högre gitarrsolokvot, någon begär refränger, alla ska med. Jämkningarna har skapat karaktär och nyanser, men även otydlighet. Varför hålla på metaltraditionerna när gruppen låter mest hemma i sina melodiska syntutflykter? Varför growlar Mikael Stanne så artikulerat när texterna är så diffusa att man gör man bäst i att lägga sin tolkningsenergi på melodikrysset i stället? Vad i deras grubbelmangel måste mynna ut i rekryteringen av två nya gitarrister och virtuosa solon? ”Moment” är full av bra delar, men jag får inte ihop dem.