Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Rakel Chukri: Varför skrivs det inte mer om de kvinnliga författarna som utmanar den vita blicken?

Rakel Chukri läser tre aktuella romaner – av Gina Dirawi, Donia Saleh och Suad Ali – och frågar varför den litterära omvälvningen har märkts så lite på kultursidorna.

Donia Saleh, Gina Dirawi och Suad Ali har alla romandebuterat i år.Bild: Märtha Thisner / Staffan Löwstedt / Kajsa Göransson
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Det finns ett parti i Åsa Linderborgs uppmärksammade dagbok – ”Året med 13 månader – som inte lämnar mig någon ro. En novemberkväll 2017 åker hon ut till Tensta för att äta middag hemma hos författaren Lena Andersson. I Tensta passerar Linderborg två flickor i slöja och det är inledningsvis en gullig scen som tecknas: ”De höll upp en Iphone, gjorde några synkroniserade dansmoves och skrattade. De var så levande och glada. Intagande.”
Men så ändras tonläget drastiskt. Åsa Linderborg fortsätter skriva: ”Hur ska vi i Sverige, som lever så segregerat, någonsin lära känna varandra? Jag avskyr att barn bär slöja, det är så fel, men vad vet jag om flickorna och deras huvuddukar – vill de eller vill de inte?”
Bam! Det går så snabbt. Inom loppet av några sekunder har två flickor blivit politisk rekvisita i den dåvarande kulturchefens värld.
Åsa Linderborg lägger förvisso till en rad om att barnen kommer bli kanonmat ”när SD drar igång sin valrörelse” – underförstått: det är dåligt – men det är trots allt hon själv som kopplar åsynen av barnen till klyftan i samhället.
Min irritation handlar inte främst om själva slöjfrågan utan om blicken som förvandlar människor till främlingar, som ser symbolisk laddning istället för individualitet.
Det är som att se valfri man på stan och koppla honom till kvinnomisshandel. Som att se en katolik och tänka på övergrepp. Eller som att se flickor och tänka att de är ett slags hijabispöken.
Det sista ordet lånar jag från Gina Dirawis imponerande debutbok ”Paradiset ligger under mammas fötter” som kom i våras. Den är en av flera aktuella romaner som tecknar skimrande och komplexa porträtt av icke-vita svenskar.
Den som vill komma bortom tröttsamma stereotyper ska alltså främst vända sig till skönlitteraturen där antalet nyskapande skildringar har ökat explosionsartat de senaste åren. Den vita blicken utmanas nu av en lång rad författare, varav de allra flesta är kvinnor.
Komikern och programledaren Gina Dirawi debuterade i våras med romanen ”Paradiset ligger under mammas fötter”.Bild: Staffan Löwstedt/SvD/TT
”I tjejernas ögon har hon bara varit ett hijabispöke som vandrat runt i korridorerna likt Nästan Huvudlöse Nick i Harry Potter, utan alla pedofiliska egenskaper, såklart”.
Så tänker Mila, pluggisen som längtar efter att bli sedd av de ljushåriga gymnasiekamraterna som har ignorerat henne i nästan tre år. Hon jublar när de äntligen bjuder in henne till en fest men polaren Mona skakar bara på huvudet åt Milas hopp om att bli accepterad. ”Så länge du väljer att ha sjal så kommer dom där jävlarna att se dig som en IS-fru. Vi bor i en fucking håla i Norrland”, säger Mona och kallar väninnan en ”white man’s slave”.
Man känner igen Gina Dirawis skarpa humor i romanen ”Paradiset ligger under mammas fötter”. Det är berättelsen om Mila och Mona, två svensk-palestinska barndomsvänner, som hanterar sitt påtvingade främlingskap på helt olika sätt. Smart nog förpassas relationen till deras klasskamrater till romanens periferi. Gina Dirawi skyddar därmed sina karaktärer från majoritetssamhällets blickar.
Dirawi vill i stället skildra tonåringarnas diametralt olika förhållningssätt till moskéns församling. Den neurotiska Mila försöker desperat bli en rättroende och snygg hijabi medan Mona, som är troende men inte bär sjal, gör allt för att skapa dålig stämning – överallt. Hon blir inkallad till rektorn för att hon hånar patriarkala gubblärare i satirteckningar, håller feministiska brandtal om kvinnliga imamer och rasar mot koranläraren som slår sina studenter.
Inom den antirasistiska rörelsen har det länge pågått en diskussion om hur man som icke-vit författare ska förhålla sig till fördomarna i majoritetssamhället. I senaste numret av tidskriften Kritiker konstaterar författaren Duraid Al-Khamisi att han minsann inte vill profitera på sitt folks lidande i sitt skrivande. Han skriver om den vita blicken: ”Nog är det så att vitheten älskar våra berättelser. Nog är det så att borgerligheten älskar att gotta sig i våra sorger, älskar att riva upp våra sår, älskar våra familjeintriger och generationskrockar.”
Jag tror inte att Gina Dirawi helt skulle skriva under på den formuleringen. När hon medverkade i Lundströms Bokradio i P1 i mars pratade hon om behovet av att få vara motsägelsefull, att få visa upp att hon hade flera olika kvinnotyper inom sig. Dirawis mål – att skildra komplexa och realistiska kvinnor – är omöjligt att uppnå om man inte får inkludera diverse problem.
Det blir tydligt i romanens sista del när Mona besöker sina släktingar i ett palestinskt flyktingläger i Beirut. Där går våldtäktsmän fria medan utsatta tjejer tar livet av sig eftersom de anses vara förstörda. Monas spontana feministiska protestaktioner ifrågasätts av Nour som bor i lägret. Nu är det Mona som beskrivs som en aningslös ”white girl”, en utländsk hjälte som kan åka hem till trygga Sverige när som helst, medan Nour är fast. Det är en aspekt av migrationen som alltför sällan tas upp: maktförskjutningen mellan dem som lyckades fly och dem som fastnade.
Samtidigt reduceras inte kvinnorna i lägret till kyskhetsoffer. De snackar gärna och mycket om sex, tuttar och vaxning.
Med ett helt eget språk – som är rått, humoristiskt och hjärtligt på samma gång – breddar Gina Dirawi bilden av kvinnor (varav vissa bär slöja och andra inte). Samtidigt har hon i intervjuer beklagat att journalister betraktar debutromanen som ”en muslimbok, inte som en berättelse om vänskap och relationer och unga tjejer som försöker hitta sätt att vara fria”.
Den självklara motfrågan till henne är: Varför kan det inte vara både och? Både en partikulär berättelse om hur två troende tjejer navigerar i religionen och en universell berättelse om ungdomars försök att bli självständiga vuxna när alla drar och sliter i dem?
Men det är också lätt att förstå Gina Dirawis oro. Att reducera hennes roman till att handla om religion och hederskultur skulle överskugga att hon även skriver inkännande om ätstörningar, döende föräldrar – och en tonårings oro över att hennes kön ser ut som ”Voldemorts ansikte doppat i mens.”
***
Donia Saleh, utbildad på Litterär gestaltning i Göteborg, debuterade i höstas med ”Ya Leila”.Bild: Märta Thisner
Även hyllningar av romaner kan innehålla skeva tolkningar. Ett intressant exempel är ”Ya Leila”, Donia Salehs lysande debutroman som utkom i augusti och fick glödande recensioner.
Precis som Gina Dirawi skriver Donia Saleh om ett tajt men omaka kompispar vars friktion driver berättelsen framåt. I ”Ya Leila” heter de Leila och Amila. Leila fantiserar stundtals om att uppgå i svenskheten – ha ljus pojkvän och softa i sommarstugan – i stället för att ha en pappa som tittar på fotografier från hemlandet och pekar ut alla som avrättats. Amila däremot kunde inte bry sig mindre. Hon har bara förakt för gymnasieskolans vita feministiska grupp som kallar sig ”Glitterfittorna”.
Det är slående att Donia Saleh vill göra det svårt för läsaren att placera Leila och Amila i fack. Adresserna som nämns i boken existerar inte, förmodligen för att förhindra de tolkningar som automatiskt följer med vissa fysiska platser. Det är också uppenbart att tjejernas etnicitet aldrig skrivs ut. Ändå konstaterade nästan alla recensenter att de är kurder, trots att Amilas och Leilas bakgrund inte är essentiell för läsningen. Den litterära strategin verkar ha gått under radarn för de flesta.
Både Donia Salehs och Gina Dirawis debutromaner har fått uppskattande recensioner men varken de eller andra böcker med samma tematik har gjort något större avtryck i det samtal som pågår på kultursidorna vid sidan av litteraturkritiken.
Varför? En trist men uppenbar förklaring är att de allra flesta kulturskribenter saknar egen erfarenhet av migration. Feministiska och antirasistiska analyser är numera stapelvara på kultursidorna men främlingskapet som ämne verkar vara utom räckhåll för många.
Kritikern Annina Rabe är öppen med det i sin recension i P1 av Donia Salehs ”Ya Leila”: ”jag blir också ledsen för att den här smarta romanen påminner mig om att kulturella avstånd alltjämt är så mycket större än sådana som jag ofta vill låtsas om”.
En förklaring till hennes förvåning kan vara att de existentiella bråddjupen sällan blir ämnen för krönikor eller essäer. Det kräver att skribenter hittar ett fäste i böckerna. Vilket inte alltid är fallet. Det är tydligt i Nina Björks recension av ”Ya Leila” i DN där hon konstaterar att romanen inte har ”någon större dramatik”. Så talar bara någon som inte kan se att det är Leilas plågor – till exempel självföraktet över att vilja bli vit – som utgör det stora dramat.
Men det mest påfallande är att det starkaste greppet i romanen ”Ya Leila” har tolkats som en svaghet i flera recensioner, nämligen att medelklasstjejerna i aktivistgruppen ”Glitterfittorna” – vars feminism endast innefattar vita, rika systrar – tecknas skissartat och schablonartat.
I själva verket tyder allt på att gestaltningen av Glitterfittorna är medveten. Berättelsen skildras helt utifrån Leila och Amilas perspektiv – i deras värld är tjejer som Claudia och Ellen de udda och bisarra, de som stirras ut och främmandegörs.
När det gängse perspektivet ställs på ända blir resultatet omtumlande. Inte för att jag fullständigt identifierar mig med Leila och Amila, utan för att jag under hela mitt liv behövt förhålla mig till att återkommande vara det främmande inslaget i olika sammanhang. Senast jag kände mig så hemma i en svensk samtidsroman var när jag läste Pooneh Rohis ”Araben” – och den utkom för drygt sju år sedan.
I Suad Alis roman ”Dina händer var fulla av liv” blir huvudpersonen Nora aldrig en främling.Bild: Kajsa Göransson
Samma perspektivskifte finns även hos Gina Dirawi, liksom i Suad Alis debutroman ”Dina händer var fulla av liv”. Nora växte upp i ett övre medelklasshem i Somalia, är utbildad lärare, men som flykting i Sandviken får hon bara städjobb och tvingas parera frågor från kollegor som tror att hon växt upp i en djungelhydda.
Nora blir en anomali i det nya samhället, men i Suad Alis roman blir hon aldrig en främling.
Förklaringen finns till stor del i språket där somaliska ord är lika självklara som svenska, på samma vis som arabiskan bultar genom Donia Salehs och Gina Dirawis böcker. Litterärt skiljer sig de tre romanerna rejält från varandra men de förenas i ambitionen att skriva fram ett hybridspråk, som här hos Gina Dirawi: ”Kom hit, habibi … Begrav mig vad du är söt, toqborneh ana, gå nu din lilla jävel. Gå! Ditt vackra ansikte får mig att vilja ta mitt liv och begrava mig själv i vår trädgård.”
***
Burcu Sahin tilldelades Katapultpriset 2018 för sin diktsamling "Broderier" och Kayo Mpoyi fick priset 2019 för debutromanen "Mai betyder vatten".Bild: Carla Orrego Veliz / Kajsa Göransson
För tjugo år sedan skrevs det – på gott och ont – om intåget av de nya, manliga författarna med utomeuropeisk bakgrund. Desto tystare har det varit om de senaste årens våg av kvinnliga författare som på olika sätt tagit sig an migranterfarenheter i litteraturen. Tendensen är inte heller särskilt synlig om man tittar på till exempel Augustpriset, som delas ut i nästa vecka. Ett pris som, för att låna kritikern Therese Erikssons ord, haft lite av en ”svenneklingande” dominans i nomineringarna de senaste åren.
Utvecklingen är dock tydligare när man tittar på ett annat pris, Katapultpriset. Förra året delades det ut till Kayo Mpoyi, vars mäktiga debutroman ”Mai betyder vatten” tog ett rejält kliv bort ifrån den traditionella beskrivningen av migrantöden genom att förlägga historien till Tanzania. Samma år nominerades även Judith Kiros som i ”O” gjorde en omdiktning där hon försökte rädda Shakespeares Othello från sitt av rasism präglade öde. Exilen och kampen fanns i ytterligare två nominerade bidrag: Felicia Mulinaris ”Det som inte kan utplånas” och Daniel Yousefis ”Den åttonde kontinenten”.
Året dessförinnan gick priset till Burcu Sahins ”Broderier”, en av många sorgesånger över exilens mödrar.
Min poäng är inte att peka ut en enhetlig litterär trend. Det är den nämligen inte. Här finns alltifrån verk som besjunger systerskapet och skönheten i den kollektiva kampen till Evin Ahmads roman "En dag ska jag bygga ett slott av pengar” från 2017 som påtalar att det finns ett ofrivilligt systerskap: ”Ett gäng mattanter som ingen kan namnen på, ingen av dom talar särskilt bra svenska. En kurd, en arab och en thailändare. Inte fan bryr dom sig om varandra.”
De nya verken har inte mötts av en kavalkad texter på de stora kultursidorna som analyserar hur de litterära metoderna förhåller sig till motstånd och språk. Å andra sidan har den diskussionen uppenbarligen inte varit nödvändig för dikternas och romanernas tillblivelse.
I stället drivs ett stort antal nya författare av en glöd som fångas i en av stroferna i Athena Farrokhzads dikt ”I rörelse”:
Skriv om, skriv om. Den nya dagen gryr.
Deras fantasier om oss har gått överstyr.
Gå till toppen