Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Johan Wilmarstrand Jönsson: Min corona

Sam hade varit förkyld från och till sedan sommarlovet. Inget konstigt. Det brukar han bli efter lång ledighet där han mest umgåtts med familjen och utomhus med kamraterna. Han fick så klart stanna hemma och jobba med skolarbetet på distans i stället även denna gång. När han tappade smak och lukt blev jag och hustrun misstänksamma. Han testade sig för covid-19 och dagen efter kom provsvaret. Det var positivt. Från den dagen satte vi hela familjen i karantän hemma. Min fru ansökte om smittbärarpenning och jag jobbade hemifrån utan att kunna åka ut på några uppdrag.

Min corona: ”Du ska vara tacksam”, sa hon. Och det är jag

Johan "Plogen" Wilmarstrand Jönsson med familj drabbades av coronaviruset.Bild: Felix Alnemark
Efter någon dag började jag känna en konstig känsla i kroppen. Under hela coronaperioden har en mild släng av hypokondri varit ständigt närvarande. Jag har inbillat mig både halsont, snuvig näsa, huvudvärk och bröstsmärtor från och till. Det har aldrig varit något. I själva verket har jag nog aldrig varit så frisk. Allt tvättande av nävarna har gjort dem betydligt torrare än vad de redan var och jag har hållit avstånd i den mån det varit möjligt. Inte ens en liten förkylning har fått fäste på mig under 2020.
Den här gången var det dock inte bara inbillning. Det var naturligtvis en tidsfråga innan övriga i familjen skulle bli smittade av coronaviruset, och så blev det. Några dagar senare testade jag och hustrun oss. Våra test var positiva. En märklig känsla. Nu hade den där coronan tagit sig från Kina och hela vägen till Mammarp.
Jag blev aldrig särskilt sjuk. Hela familjen kom lindrigt undan. Det var ungefär som en förkylning. En tung känsla i både kroppen och knoppen samt trötthet. Jag arbetade hemifrån i den mån jag orkade under hela min tid i karantän. Det är jag tacksam över att jag fick möjlighet att göra. Jag mådde bättre av att ha något att göra och något annat att tänka på.
Sjukdomen är lömsk. Jag underskattade den, trodde att jag var bättre än vad jag var. Jag tog med mig Grand Danoisen Smulan och gick en promenad på stycket utanför. Ingen lång sträcka. Orken var så klart inte som vanligt och efter en stund fick jag ont i bröstet. Smärtan försvann inte helt och den natten blev jag lite orolig. Då hade jag ändå aldrig några svårigheter med andningen. Jag valde att inte anstränga mig mer och smärtan försvann efter hand.
Mitt lukt- och smaksinne var borta i fem dagar. Jag tyckte att den korta perioden var påfrestande. I snitt är man tydligen av med smak och lukt i en månad vid covid. Jag brukar tappa smak och lukt någon dag vid vanlig förkylning. Men det här var något annat. Det var som att någon tryckt på en knapp i hjärnan och stängt av funktionerna. När jag var mitt uppe i det var känslan att det aldrig skulle komma tillbaka.
Någon dag efter positivt test ska man boka telefontid med en pandemisjuksköterska. Denna kollar hur du mår och smittspårar. I och med att jag satt i karantän när jag blev smittad har jag inte smittat någon annan. Vilket så klart känns skönt. Sköterskan verkade uppriktigt förvånad över hur lindrigt jag kommit undan. “Jag pratar med så många människor varje dag som är så sjuka. Du ska vara tacksam.” Och tacksam, det är jag.
Sju dagar efter att man fått symtom och inte har några symtom eller endast milda symtom var man välkommen ut i samhället igen. De första dagarna kände jag mig som pesten. Jag gick långa omvägar om äldre personer. Från det att jag lämnade hemmet har det dock aldrig funnits någon rädsla bland andra människor. Bara en stor nyfikenhet. Därav denna text.
Gå till toppen