Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jan Helin: Debattklimatet förtjänar att förlöjligas

SVT:s mediedirektör Jan Helin förklarar varför han deltog i den kritiserade satirsången i ”Svenska Nyheter”.

”Men jag blundar för vårt eget vita svenne-nepotism-piss”, sjöng SVT-chefen i ”Svenska Nyheter” i fredags. Medsångare/åhörare i rutan är de kontroversiella debattörerna Chang Frick och Navid Modiri.Bild: SVT (skärmavbild)
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Satir är varken ”käck debatt” eller en ”go klackspark”. Den är ett sätt att gestalta något på ett förlöjligande, men träffande sätt.
Jag kan inte svara för de övriga medverkande – men för mig handlade sången i säsongsavslutningen av ”Svenska Nyheter” om att medverka till att förlöjliga ett debattklimat som förtjänar att förlöjligas. Jag har också mycket stor tilltro till Micke Lindgrens förmåga till slagkraftig satir, även när den blottar mina egna tillkortakommanden. Petter Larssons reaktion vittnar om att han åter träffat något.
Nej, jag ska inte göra det enkelt för mig och avfärda Petter Larssons sågning (23/11) av sångnumret som ett utslag av brist på humor. Svårare och mer intressant är att utgå ifrån att han faktiskt är orolig för att den polariserade debatten i Sverige ska sluta i att alla utbrister i sång med innebörden att inget någonsin betytt något.
Det är en oro som lämnar mig kall. Jag vilar trygg i förvissningen att meningsmotståndare kommer att fortsätta att bekämpa varandra. Som publicist i Sveriges Televisions tjänst känner jag ett visst ansvar för hur. Den polarisering som Petter Larsson hyllar som självklart bra för demokratin ser en hel del forskning tvärtom som ett problem. Inte för att människor tycker olika, men för att demokratin kräver informerade medborgare snarare än medborgare som fastnat i ett bipolärt känsloregister kring motsättningar.
Det är inte alldeles självklart för mig vilken hållning till polariseringen som är den journalistiskt mest konstruktiva. Men min uppfattning var, och är, att delar av journalistiken och många debattörer fastnat i gamla hjulspår kring – måhända ibland fyndigt formulerade, men ack så förutsägbara – känsloyttringar över motsättningar i en tid som kräver mer skärpa.
Som mediedirektör har Jan Helin ansvar för nyheter, sport, dokumentär och samhälle och för digital utveckling. Innan han gick till SVT var Helin chefredaktör för Aftonbladet 2008-2015.Bild: Anders Wiklund/TT
Debatt får gärna för mig handla om att med kraft eller espri slita sin meningsmotståndares bästa argument i småbitar. Men det är enligt min mening inte det som präglat den breda debatten de senaste åren. Den har istället till en början präglats av en självömkande upptagenhet om vem som är innanför eller utanför en åsiktskorridor, och när alla nu tagit sig in i korridoren är den knappast vidare, bara omtapetserad och full av känslor för att markera motsättningar. Brottslighet är dåligt och måste stoppas. Invandring är komplicerat och behöver regleras. Det finns såklart intressanta skillnader i frågan om hur i så stora och självklara problemställningar. Jag tror få har upplevt att debatten haft sitt fokus där. Istället har den fokuserat på starka uttryck och att känna mycket kring sin opponent för att söka motsättning.
Petter Larsson ser här ett ”kulturkrig” kring värderingar. Jag ser en debatt som förtjänar att förlöjligas. Jag tror att nästan alla inblandade kan bättre.
Att konservatismen idag vinner mark på att använda känslor kring värderingsfrågor är uppenbart för de flesta som är intresserade av politik. Petter Larsson blir själv lite otippat rov för den kraften när han surt för in mig i begreppet ”mittenvänster”. Det är politisk retorik för dem som vill skära ner public service. Om min politiska uppfattning har han i sak ingen aning. Det må vara honom ursäktat, det är en fråga som knappt intresserar mig själv. Är det ont, eller gott? Jag vet bara att jag inte är nihilist, jag är publicist. Jag ser en Ormus här, en Ariman där och undrar ständigt varför den kloka är ond, den goda dum och varför allt är en trasa.
Testa att läsa den gamle Aftonbladetskribenten Carl Jonas Love Almqvist du också, Petter. Det är en påminnelse om att det inte är själva motsättningen, utan vari skillnaderna består som är det intressanta. Debatt som journalistisk metod bör vara besatt av att klarlägga skillnaderna, inte stanna i känslor kring motsättningen. Väl medveten om att alla berättelser tillkommer i mötet mellan förnuftet (det sanna) och känslan (det goda).
Gå till toppen