Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ida Ölmedal: Svär du när du läser tidningen? Bra!

Det räcker inte att tala om ”cancel culture”. Vi måste försöka förstå mekanismerna bakom problemet.

Den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson.Bild: Lars Pehrson/SvD/TT
Det här är en kulturartikel. Analys och värderingar är skribentens egna.
Jag tror att jag lärde mig mina första svordomar vid köksbordet. Åtminstone minns jag tydligt ett tillfälle då jag och min lillebror under utrop som ”fan” och ”jävlar” nöjt bläddrade i den lokaltidning vi ännu inte kunde läsa – precis som vi sett mamma och pappa göra den morgonen.
Svär du fortfarande ibland när du läser tidningen? Det kan vara ett sundhetstecken.
De senaste åren har debatterna om ”deplatforming” kommit allt tätare. Steget har blivit kortare från att ogilla en åsikt till att vilja tysta den.
I veckan fick Jordan B Petersons förlag hålla krismöte. Enligt Vice protesterade anställda mot utgivningen av den högerorienterade psykologens nya självhjälpsbok.
Jag blev också beklämd när förlaget Bookmark häromdagen bad om ursäkt för Margaux Dietz bilderbok efter ilska på sociala medier och Shora Esmailians recension i denna tidning. Det är förstås fint om man fäster vikt vid litteraturkritik – men förlagets signal till debutförfattare var att man vände kappan efter vinden.
Influencern Margaux Dietz har fått kritik för bilderboken ”Arnold reser till Sydafrika”, som hon gjort tillsammans med illustratören Samantha van Riet.Bild: Malin Hoelstad/SvD/TT
Även tidningar sviktar ibland. Exemplen kommer oftast från USA, som redan har ett mer politiserat medielandskap.
Årets mest omtalade fall var när chefen för New York Times op ed-sida, James Bennet, fick avgå efter att ha publicerat en debattext av en republikansk senator som argumenterade för att det krävdes militär för att stoppa upploppen.
Artikeln, med rubriken ”Send in the troops”, var stötande – men publiceringen var inte orimlig, även om vissa formuleringar kunde ha faktagranskats bättre. Att en politiker kommer med ett så kontroversiellt förslag har ett nyhetsvärde.
Mycket av pressen mot Bennet kom från tidningens egna anställda, som protesterade i sociala medier.
Det här fenomenet beskrivs gärna som ett värderingsmässigt förfall, där en ny känslig generation fjärmar sig från det obekväma. En kultur – ”cancel culture”.
Mer intressant är att söka underliggande teknologiska och ekonomiska förklaringar.
En hypotes kom före det amerikanska valet från Antonio García Martínez, författare och tidigare produktchef på Facebook. I en uppmärksammad text i technyhetsbrevet The Pull Request skrev han att 1900-talets publicistiska modell med neutral nyhetsjournalistik och bred åsiktsmångfald fungerade bäst för annonsfinansierade medier som ville nå en så bred publik som möjligt. Nätjättar som Facebook och Google har slagit sönder den affärsmodellen. Nu riktar sig tidningar som New York Times till en mer nischad, betalande publik som vill ”bli smickrad genom att få sin egen världsbild speglad i en mer artikulerad form”, ansåg han.
En annan beskrivning är den här: Förlag och tidningar har med digitaliseringen förlorat i inflytande som ”grindvakter”. Jordan B Peterson behöver inte ett förlag för att få genomslag, han når ut via Youtube. Där gäller en sociala medier-logik som gynnar de mest radikala åsikterna, särskilt de från höger. Så vilket ansvar har ett förlag eller en tidning att ge ut röster som redan har en så stark fördel i offentligheten, när de kanske dessutom straffas med bojkotthot? Det är ett sätt att förstå konflikten på Petersons förlag.
Samtidigt har progressiva röster vant sig vid hatkampanjer från radikalhögern, ett allvarligt hot mot yttrandefriheten.
Men traditionella medier och bokförlag bär fortfarande det kvalificerade offentliga samtalet. Slutsatsen får inte bli att de saknar ansvar att pröva provocerande tankar eller upprätthålla en bredd. Det vore illavarslande för deras egen trovärdighet, men också för samhället i stort.
García Martínez spår en återgång till 1800-talets mer uttalat politiska medielandskap.
Jag tror inte att det behöver bli så. Jag hoppas att det finns en tillfredsställelse i att lära sig något nytt, att testa att se världen från en annan synvinkel. För tidningar som denna är det ett kontrakt med läsarna som kanske måste synliggöras bättre.
På de här kultursidorna kommer du att få olika perspektiv på världen. Om du ibland blir arg är det förmodligen en god sak.
Gå till toppen