Annons

Annons

Annons

Annons

Annons

opinionKolumnen

Anne-Marie Pålsson
Maktarrogans? Eller glömde EU-parterna att tänka efter före?

Detta är en kolumn.Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

FOTO: Sylvain Plazy/AP

Bild: Sylvain Plazy

Annons

Juridik är ingen exakt vetenskap. Det handlar om bevisvärdering. Så svarade en svensk domare på frågan om varför domstolen dömt som den gjort i ett narkotikamål.

Bekräftar det jag länge misstänkt. Att rättsskipning inte går att frikoppla från personliga värderingar och förklarar den politiska maktens vilja att kontrollera utnämningen av domare.

Man kan utgå ifrån att bara personer med ”rätt” värderingar utses. Vad som är rätt värdering varierar visserligen men i en demokrati torde det vara den som överensstämmer med den politiska inriktningen i stort och med det allmänna rättsmedvetandet.

Sålunda utses i Sverige alla domare av regeringen efter förslag från en domarnämnd vars rekommendationer regeringen inte är skyldig att följa. Alla nämndens ledamöter är därtill politiskt tillsatta. Att tala om ett oavhängigt domstolsväsende faller därför på sin egen orimlighet. Det kan vara mer eller mindre beroende av makten men aldrig helt oberoende.

Annons

Annons

I USA är utnämningen av domare en del av det politiska spelet. Särskilt gäller det bemanningen av deras Högsta domstol. Presidenten nominerar och senaten beslutar. Numera är en stor majoritet av dem som tjänstgör där tillsatta under republikanskt presidentskap. Republikanska värderingar förväntas därför genomsyra amerikansk politik under lång tid framöver. Ingen tycker att det är konstigt.

Nyligen beslutade Polen att sänka pensionsåldern för domarna i deras Högsta domstol till 65 år. Detta gäller också redan utsedda domare. Den som vill tjänstgöra efter uppnådd pensionsålder kan göra så men då krävs presidentens godkännande. Som skäl angavs en strävan efter en enhetlig pensionsålder för alla anställda. Det kan också ha handlat om att regeringen ville göra sig kvitt domare med fel värderingar. Precis som kritikerna beskyllde den för.

För detta drogs Polen inför EU-domstolen. Den slog den fast att den nya ordningen hotade domstolarnas oberoende. Att rättsstatens principer därmed inte beaktats. Ett brott mot artikel 2 i Lissabonfördraget.

Det må så vara att Polens beslut om den sänkta pensionsåldern utmanar rättsstatens principer men EU-domstolens beslut utmanar samtidigt med en annan av Lissabonfördragets grundläggande principer. Subsidiaritetsprincipen som i artikel 4 formuleras som att ”Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen tillhör medlemsstaterna”.

Annons

Två principer står emot varandra och fördraget säger inget om vilken som ska ges företräde. Polen betonar den nationella suveräniteten. Hävdar att organisationen av domstolar inte tillhör EU:s befogenheter vilket också EU-domstolen erkände i sin dom. För att markera sin beslutsamhet har man lagt in sitt veto mot både återhämtningsfonden och EU:s långtidsbudget.

EU:s institutioner låter istället rättsstatens principer väga tyngst. Så nu sitter parterna i varsin skyttegrav utan att veta hur man ska ta sig ur den. Samtidigt tilltar den ekonomiska krisen. Hur kunde man hamna här? Maktarrogans? Eller glömde man helt enkelt att tänka efter före?

Nästa artikel under annonsen

Hej! Vi använder cookies.
Vi gör det för att förbättra funktionaliteten på sajten, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att allt fungerar som det ska.
Vår policy