Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: ”Medan proteströrelsen i Thailand har allierade i asiatiska länder är EU:s och Sveriges ledare tysta.”

Även om mycket hopp sätts till proteströrelsen nu så får man inte glömma att Thailand är en auktoritär stat som oavsett vilken regering som för tillfället har makten kränker politiska fri- och rättigheter. Det skriver Karin Zackari, doktor i mänskliga rättigheter och verksam vid Lunds universitet.

Protesterna i Thailand har utmärkt sig genom sin spontana och ofta ledarlösa karaktär. Demonstranterna har varit särskilt framgångsrika genom att sprida sina budskap via populärkultur. Hungerspelen, Harry Potter, Hamtaro och minionerna är bara några av de referenser som använts för att nå ut, skriver Karin Zackari.Bild: Wason Wanichakorn
Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Så gott som dagligen sedan den 13 oktober har en proteströrelse samlats på Bangkoks gator. Protesterna startades och leds till största del av universitetsstudenter, men får stöd av både yngre och äldre thailändare från olika samhällsklasser. En progressiv gren av de så kallade rödskjortorna, som ledde proteströrelser för tio år sedan, har anslutit.
Protesterna ger uttryck för stora visioner om en annan typ av samhälle. Skolelever, framför allt flickor, leder till exempel ett uppror mot utbildningsväsendet, som är ojämlikt och bristfälligt. Trakasserier från lärare är vanligt förekommande. Hbtq-rörelsen sluter upp och kräver lika rättigheter som alla andra. Missnöjet som framförs hänger ihop i en väv av konflikter i det thailändska samhället, men demonstranterna har enat sig kring tre tydligt formulerade krav: premiärministerns och hela regeringens avgång, en ny konstitution skriven av folket samt reformation av monarkin.
Protesterna har utmärkt sig genom sin spontana och ofta ledarlösa karaktär, något som tycks försvåra polisens försök att stoppa dem. Med kreativitet och snabb respons på händelseutvecklingen – bland annat genom att ständigt uppfinna nya hashtags på sociala medier – håller demonstranterna rörelsen vid liv. De har varit särskilt framgångsrika genom att sprida sina budskap via populärkultur. Hungerspelen, Harry Potter, Hamtaro och minionerna är bara några av de referenser som använts för att nå ut.
Den yngre generation som främst identifieras med protesterna har vuxit upp under ett auktoritärt styre som bara kan jämföras med kalla krigets militärdiktaturer. Premiärministern Prayuth Chan-o-cha ledde en statskupp den 22 maj 2014 och utnämndes sedan till premiärminister i den junta som fungerade som en sorts övergångsregering tills allmänna val kunde utlysas. Övergångsregeringen hade två huvudfunktioner. Den skulle förhindra att konflikter bröt ut i samband med den tronföljd som väntade och den skulle skriva en ny konstitution som garanterade fortsatt militärt inflytande på regeringsbildningar även efter allmänna val.
När kung Bhumibol (Rama IX) dog den 13 oktober 2016 var det som en av världens längst regerande monarker (1946–2016). Bilden av honom som god och upphöjd, nästan en gudalik, fadersfigur har varit central för både den thailändska nationella gemenskapen och för thailändsk politik. Försvaret av monarkin legitimerar militärens makt och inflytande.
Att diskutera monarkins roll är tabu i Thailand. Kritik mot monarkin eller kungahusets medlemmar kan enligt lag leda till långa fängelsestraff. Den 10 augusti i år bröt över 4 000 ungdomar, de allra flesta studenter, emot tabut genom att läsa upp ett tiopunktsprogram för att reformera monarkin. Sedan dess har de fortsatt. De har vänt ryggen mot en kunglig kortege, de hånar öppet den nya kungen Vajiralongkorns (Rama X, 2016-) livsstil och tvekar inte att inkludera monarkin i en mer omfattande kritik av thailändsk politik och samhälle. Det thailändska politiska etablissemanget ser de som odemokratiskt, patriarkalt och reaktionärt. Att de vänt sig mot monarkin innebär en plötslig och radikal förändring av vad som är möjligt att göra i det thailändska samhället. Men det är mycket kontroversiellt och försvårar ett bredare folkligt stöd för proteströrelsens övriga krav.
Thailand antog en ny konstitution 2017 och allmänna val hölls i mars 2019 – för första gången på fem år. Bland den yngre högutbildade och urbana generationen seglade ett nystartat parti upp som en oväntad utmanare av de mer traditionella partierna. Future Forward var ett liberalt progressivt parti som drev frågor om minskad militärpolitisk makt och om ökad social och ekonomisk jämlikhet. Efter en räcka av försök att begränsa partiets inflytande i parlamentet upplöstes det av landets konstitutionsdomstol i februari 2020. Domstolen ansåg att Future Forward brutit mot vallagarna på grund av att partiet tagit emot en stor donation av dess grundare – en mångmiljardär och ledare av en framgångsrik företagsgrupp. Kritiker ansåg att domslutet var obefogat och istället skedde av politiska skäl. Domslutet provocerade framför allt den unga generation som för första gången satt sin tilltro till demokrati och fått uppleva vad många thailändare fått före dem – att deras röster inte räknades.
Den hopplöshet många unga känner har spätts på av den ekonomiska tillbakagång som pandemin fört med sig för Thailand. Landets ekonomi är nu lika dålig som under finanskrisen 1998. Proteströrelsen skulle kunna bli en massrörelse om den lyckas få med sig landsbygden och den fattigare delen av befolkningen.
Även om mycket hopp sätts till proteströrelsen nu så får man inte glömma att Thailand är en auktoritär stat som oavsett vilken regering som för tillfället har maktenkränker politiska fri- och rättigheter. Polisen har än så länge använt vattenkanoner spetsade med tårgas mot demonstranterna, men erfarenheter från tidigare protestvågor gör att alla är beredda på kraftigare våld.
Medan proteströrelsen har allierade i andra asiatiska länder och stöttas av internationella människorättsorganisationer så är omvärldens ledare, inklusive Sveriges och EU:s, tysta.
Karin Zackari, doktor i mänskliga rättigheter och verksam vid Lunds universitet. Hon är också författare till Framing the Subjects. Human Rights and Photography in Contemporary Thai History.
Gå till toppen